För kallt för långa berättelser

En isande kyla blåser in från vattnet och det känns som höst, trots att det är mittersta sommar. Frank Fernando och Lizzie är medbjudna på grillafton med kubbspel och folköl tillsammans med Godistrollet och några nyblivna psykologer och AT-läkare som de inte känner. De sitter på en centralt belägen gräsmatta och huttrar, Frank Fernandos läppar börjar kännas stela och han oroar sig över om han verkligen borde sitta direkt på gräset, dels är gräsfläckar oerhört svåra att få bort i tvätten, dels minns han hur hans gamla fröken på lågstadiet med ett varnande finger i luften varnade för blåskatarr om man sitter för länge på kalla underlag. Är det verkligen sant? skulle Frank Fernando frågat henne om hon var med nu, någon har sagt att detta är en myt i likhet med att röda godisbitar innehåller löss eller att invandrare bryter upp parkettgolvet för att odla potatis. Sådana historier brukar föregås av att den som berättar dem känner någon som känner någon som upplevt det här. Frökens varnande finger föregicks dock inte av en sådan början, på den tiden var det hård fakta. Åh, han skulle verkligen vilja ställa den frågan nu.

Men Frank Fernando har en susande känsla av att fröken är död sedan ett par år. Dog inte hon i cancer? Hon rökte som en borstbindare, så det är inte otänkbart. Orolig för att hon kan ha talat sanning sträcker han sig efter en plastpåse som han prydligt viker ihop innan han sätter sig på den. Det kanske inte hjälper mot kylan, men det hjälper definitivt mot fukten. Varför skulle hon ljugit?

Godistrollet sitter en bit bort och berättar initierat om sin faster som jobbar i oljebranschen. Tydligen är fastern kringresande säljare som åker mellan oljefält i mellanvästerns USA och säljer jättelånga cylindrar, vars funktion är att rena de rör med vilka man pumpar upp oljan. Rören blir snabbt belamrade med avlagringar och sköter man inte om dem kan det bli stopp i flödet, vilket både är ansträngande och kostsamt. Det är ett skitigt jobb hon har, men hon tjänar bra och som en av ytterst få kvinnor i branschen får hon en hel del uppmärksamhet. Dessutom säljer hon flest cylindrar av alla resande säljare, kanske beror det på en sådan enkel sak som att hon är kvinna, och kanske spelar hon på sin kvinnlighet. Eller så är hon bara en exceptionellt bra säljare.

Hursomhelst, historien handlar om hur hon kommer till ett avlägset oljefält med ett släp fullastat med cylindrar bakom bilen. Resan dit har gått över oändliga stäpper med rullande buskar och kaktusar som enda riktmärken, efter att ha kört i över åtta timmar i sträck känner hon sig trött och sådär ledsen som man kan göra när man inser att man ska börja arbeta efter en hel arbetsdags pendling.

Genast när hon stiger ur bilen samlas oljefläckiga män kring henne för att prata, de försöker bjuda henne på sprit ur kaffetermosar och frågar henne om hon kommer stanna kvar för natten. Någon skriker något ekivokt hon knappt kan uppfatta, hon ser inte vem det är. Ärligt talat var det länge sedan hon brydde sig om sådant, branschen har härdat henne en hel del. Hon tackar vänligast nej till erbjudandet om sprit, men påpekar att hon gärna tar en kopp kaffe. Det har ju varit en ansträngande bilresa och hon är trött, men lite kaffe gör nog susen. Den oljigaste mannen springer genast iväg för att sätta på bryggaren.

Hon får syn på oljefältets förman som hon träffat tidigare på en konferens i Chicago, vinkar till honom och försöker ruska av sig tröttheten. På vägen in i en barack småpratar de lite om vädret och att det är ett dåligt år för oljan, fälten har redan börjat sina trots att den förväntade livslängden var kalkylerad att överstiga tio år fram i tiden. Chefen är orolig, det är inte längre lätt att hitta nya jobb i oljebranschen. Han har ett hus i närheten där han bor med sin fru och tre barn och han vill mycket ogärna behöva flytta. De har stadgat sig fint och barnen trivs bra i skolan.

Baracken består av ett stort kök och ett mindre rum med soffor och en teve. Det är stökigt. En tjock hinna av rött damm har stabilt lagt sig över allting. Förmannen flyttar på ett par herrtidningar från soffan, borstar av sittkudden med handen och Godistrollets faster slår sig ner i ett moln av upprivet damm. Nästan genast kommer en man in med tre koppar kaffe i plåtmuggar. Hon tar snabbt en klunk. Redan innan hon känner smaken inser hon att det här, med råge, är det äckligaste kaffe hon någonsin druckit. Hon vill spotta, men artighet och en plötslig rädsla att tappa en bra affär tvingar henne att svälja. Om det bara vore för garvsyran skulle det inte varit så farligt, hon är ändå van vid de märkligaste långkok från besök hos vissa av sina kunder, men det här kaffet fyller hennes mun med förruttnelse och död. Det kan ju inte vara bra. Försiktigt ställer hon från sig koppen och betraktar de andra. De dricker sitt kaffe utan att göra en min.

Fastern tvingar sig att dricka ytterligare en gång, men den här gången kan hon inte undvika att grimaschera, hon känner hur en rysning far genom kroppen från tårna till hjärnbarken. Den här gången är smaken av ruttet kött ännu starkare. Pinsamt nog kan hon inte hejda sig själv utan stönar till. Hon måste se ut som någon som fått en hink avföring hälld över sin kropp. ’Vad är det?’ frågar förmannen med mjuk röst. Hans ena ögonlock rycker till.

Vad ska hon göra nu? En mängd lögner far genom hennes huvud. Ska hon skylla på bilresan? Har hon svalt en fluga? Att hon har mens? Kvinnliga intimproblem brukar män på sådana här avlägsna platser inte veta någonting om, vilket ofta innebär ett nästan barnsligt överseende, kanske kan hon komma undan med det. Kanske borde hon säga att hon är allergisk mot damm, men det skulle odugligförklara henne för sitt jobb och samtidigt kunna ses som en pik mot deras renhållning. Uppgivet inser hon att tiden är för kort för att komma på en bra lögn, så hon bestämmer sig för att säga sanningen. ’Det här var det vidrigaste kaffe jag någonsin druckit.’

Förmannen skrattar till. ’Ja du, här är vi nog ganska vana bara. Jag ber om ursäkt, men i öknen finns det inga Starbucks.’ Hon hör att han anlagt en svag sarkastisk ton, fan också, hoppas att detta inte innebär avbräck i affärerna.

’Nåja, så farligt var det nog inte’ säger hon. Det bästa hon kan göra nu är att försöka släta över allt så gott det går. Beslutsamt tar hon en klunk till. Den här gången är smaken ännu hemskare och det krävs all hennes viljestyrka att inte rygga tillbaka och slänga huvudet i väggen. Hon gör inte en min.

Fastern stannar på oljefältet till dagen därpå. När hon sätter sig i bilen för att åka har hon sålt cylindrar över förväntan, kanske för att förmannen när en förhoppning att det inte är fälten som sinar, utan rören som är alltför igentäppta av avlagringar. Hon är övertygad om att hon gjorde rätt i att dricka upp hela plåtmuggen kaffe, det måste ha överskylt hennes beteende och ofrivilliga sanningssägande. Hon tittar sig i backspegeln och ser hur hennes pupiller tagit form av dollartecken.

Tre månader senare gör fastern ett återbesök på oljefältet. Det ingår i den affärsmässiga kutym det företag hon arbetar för har, att åka tillbaka och försäkra sig om att kunden är nöjd. När hon stiger ur bilen möts hon genast av förmannen. Han sträcker fram handen och skiner upp i ett leende. ’Jag måste be om ursäkt för sist’ säger han och skrattar.

’Jaså?’

’Jo du vet, det kaffet vi bjöd på, som jag minns att du tyckte var citat det vidrigaste någonsin slutcitat, minns du?’ Hon nickar försiktigt. ’Jo, vi rengjorde maskinen ganska snart efter att du åkt, något som ingen tänkt på att göra sedan vi började arbeta här. Det var nog din reaktion som fick oss att få tummen ur. Det var Tom som gjorde det, ser du honom där borta? Den store killen med ett spett i handen. Hursomhelst så skulle han skrubba rent i vattenbehållaren, så han öppnade locket och hällde vattnet i diskhon.’ Han gör en konstpaus.

’Vattnet var alldeles gulrött, du vet som ärgad koppar liksom. Och vet du vad som låg däri mer?’ Fastern skakar på huvudet, lite rädd för att höra fortsättningen. Förmannen gör ytterligare en paus, tittar ut mot de arbetande oljepumparna. Han får något utsatt i blicken.

’En död råtta’ säger han och brister ut i skratt. ’Tänk dig. En död råtta. Vem vet hur länge den legat där. Du skulle sett Toms min, han sprang raka vägen ut och spydde i en buske. Ha ha, och det kaffet har vi druckit dag efter dag i alla dessa år, undrar när råttan bestämde sig för att ta sig ner där. Och du själv’ nu kiknar han nästan av skratt, nerför kinderna rinner tårar ’sade att det är det vidrigaste kaffe du druckit. Det var ju inte kaffet som var vidrigt, det var ju råttan.’ Förmannen viker sig dubbel av skratt.

Godistrollet avslutar berättelsen med ett ta-daa och slår ut med armarna. Alla skrattar och skriker gud va äckligt. Frank Fernando flinar till. Han har bara lyckats koncentrera sig på delar av berättelsen, mest har han suttit och varit orolig för blåskatarr och urinvägsinfektioner. Nu när berättelsen äntligen är slut reser han sig upp och gör en åkerbrasa, känner med händerna över rumpan hur kall den är. Den är faktiskt oroväckande kall och lite fuktig, så han drar upp Lizzie från marken och viskar att de nog borde åka hem. Kanske hör hon allvaret i hans röst eller så är också hon orolig.

’Det var en bra historia, Godistrollet. Är den sann?’ frågar de när de redan börjat gå hemåt. ’Klart den är det, det är ju min faster’ hör de Godistrollet svara på avstånd, men då är de redan en bit bort. De vinkar till den huttrande skaran och snabbar på stegen. Nu har de vinden i ryggen, så det borde gå fort att komma hem. Frank Fernando planerar att värma en kudde i ugnen och sitta på en stund framför teven innan de lägger sig – sjuttiofem grader i tio minuter borde ge ett perfekt och genomvarmt resultat utan risk för brand. Man kan inte vara nog försiktig.

’Det var en jävligt lång berättelse’ säger han till Lizzie. ’Jag trodde aldrig att vi skulle kunna komma därifrån. Jag höll på att frysa ihjäl.’

’Jag vet’ svarar hon. ’Och inte var den vidare spännande heller. Jag hade rest mig och gått mycket tidigare om det inte var för att det var Godistrollet som berättade. Du vet ju hur känslig hon är.’

'Tänkte du på att hon inte åt någonting under hela berättelsen? Jag har aldrig sett henne vara utan tilltugg så länge.'

'Ja, det var nästan att man blev orolig.'