Presentation

Det här är Frank Fernando. Det här är hans blogg.

För snart två månader sedan skapade Frank Fernando den här bloggen. Allt tyder på att den kommer att fortsätta. Att skriva förbinder Frank Fernando med sig själv, allt omkring honom och all den kärlek som finns emellan.

I grund och botten är Frank Fernando en god människa. Han tänker ofta på sin nästa, han pratar mycket och har ett fint skratt som ingen kan bli olycklig av. Frank Fernando är trettio år gammal och är tillsammans med Lizzie, de lever särbo sextio mil från varandra och har delad vårdnad om den vackraste hunden världen någonsin skådat. Lizzie är så söt och skrattar så fint att människor omkring henne stannar upp. Tillsammans har de en lista över kändisar de får ligga med om de får chansen: på Frank Fernandos skrattar Amanda Peet, Penelope Cruz smeker sina bröst och Tuva Novotny putar med läpparna. På Lizzies lista slår sig Benicio del Toros för bröstet, the Proclaimers har växt upp och Alan Alda är fortfarande läkare i M.A.S.H.

Om något önskemål på listan infrias är det bara för den andre att applådera.

Samtidigt är Frank Fernando en kvinnornas man. Han liknar en gud som spatserar gatorna fram. Kanske finns ingen kvinna vars intresse inte skakas vid blotta åsynen av Frank Fernando.

Frank Fernando har aldrig slagits men han känner de som gjort det. På den gamla goda tiden svepte de över gatorna och ägde staden. En gång trängde sig Frank Fernando i kön på McDonalds tillsammans med en av dessa kamrater. En storväxt kille bakom dem sade bryskt ifrån. Frank Fernandos vän satte på sig sina mest kaxiga ögon, det slutade med att den storväxte killen bad om ursäkt i ketchupkön. För vad? För att de hade trängt sig.

Frank Fernando älskar Nick Cave, Morrissey, Pixies, Neil Young, PJ Harvey, Flaming Lips, Suicidal Tendencies, Sizzla och göteborgsrock. När han är ledsen sätter han på Bless his ever loving heart med Nick Cave eller Charlotte sometimes med the Cure och får tårade kinder. När han vill minnas smeker han sig till You’re the one for me fatty med Morrissey och balanserar över golvet. Är han arg tar han av sig tröjan till Suicyko Muthafucka med Suicidal Tendencies och spetsar skorna. Ibland vill han bara kura ihop till Pamplona med Pelle Carlberg. I sommar ska han se Flaming Lips. Den bästa konserten han sett är Hamell on trial på Pusterviksteatern i Göteborg.

För några år sedan var han i en sommarstuga tillsammans med sin bäste vän. De spelade Join the army med Suicidal Tendencies och klädde av sig till bara underkläder. De var fulla och allt var käng. Efter en stund drog de ner persiennerna för att ingen skulle se dem. Låten gick om och om igen tills de somnade i varsin fåtölj.

Den bästa bok Frank Fernando någonsin läst är The Last Days av Andrew Masterson. Men det är svårt att säga, för där finns ju även Kavalier & Clays fantastiska äventyr av Michael Chabon, Stadserien av Per Anders Fogelström, Ormens väg på Hälleberget av Torgny Lindgren och Stora apor av Will Self. Shit, och så många mer. Som Den hemliga historien av Donna Tartt och Tillrättalägganden av Jonathan Franzen. Och allt det där av Paul Auster som han läste när han var yngre.

En vacker dag ska han se en film till som han verkligen tycker är bra. Det görs så mycket skit. Till dess går Dune av David Lynch på repeat.

Frank Fernando är rädd för mycket, framför allt tiden. Den går så fantastiskt fort. Trettio är ingenting men samtidigt allt. Hur sorgligt är det inte att behöva erkänna att han antagligen har en trettioårskris? När han ser gamla människor får han ångest. När han ser olyckliga människor får han ångest. När han ser yngre tjejer tittar han på deras bröst. Utöver tiden är han rädd för grodor, fästingar, sjukdomar, att såra människor och att bli för destruktiv. Listan skulle kunna göras längre. Mycket längre.

När klockan slår tio på kvällen blir Frank Fernando pigg och förblir så till klockan är minst två. Framför allt när han är ensam. Han älskar att längta efter att kvällen aldrig ska ta slut, han blir ledsam när den gör det. Det kan vara svårt att kombinera med ett jobb, tur att han är lite av en Dolly Parton.

Ibland är han glad också, framför allt när andra människor skrattar. Skratt fyller honom med sådan kärlek och respekt. När Frank Fernando bestämmer sig för att umgås med människor är det just skrattet som avgör. Tillsammans med självdistans. Och utseende, givetvis.

Frank Fernando är glad över att sitta ensam och dricka en kopp kaffe och titta på ett moln. Att vara omtyckt får det att kittla i magen. Att bli liggen med emfas är fantastiskt, sexualdriften är ju ändå den starkaste av drifter. Vad sägs om det, Maslow?

Att se sin hund nosa fram nattens drömmar eller kyssa den man älskar är ändå stort.

Den bästa uppfinningen måste vara seglet, tätt därefter följer ACO:s 72-timmars deodorant. Bladpersilja är den godaste grönsaken. Frank Fernando kan inte med människor som vet bäst, ni vet på det där lite autistiska sättet.

När Frank Fernando reste ensam i Mexiko insåg han hur stolt han blev av att klara av att stanna på rätt hållplats, köpa mat och hitta ett hotellrum. Plötsligt stannade han upp på ett torg någonstans och insåg att ingen han känner vet var han är. Han vill få bo i Hong Kong, prata i Sommar, släppa en bok, uppfostra mysiga barn, dricka en gång till med sin bäste vän, ha sommarställe på landet, ligga varje dag och avsluta varje kväll med ett glas vin och ensamhet.

Frank Fernando är lite som låten Jag vill tacka livet, fast sjungen av Ministry.

Det här är Frank Fernando. Det här är hans blogg. Han är ganska pretentiös och ibland ett jävla arsel. Läs allt det gamla. Det kommer att komma mer.

Till sist: det är sagt förr, men det är nog omöjligt att inte älska Frank Fernando.