Minnen i technicolor

I sin självbiografi Laterna Magica skriver Ingmar Bergman att hans första minne är från sitt eget dop. Inte nog med att det är i högsta grad tidigt minne jämfört med många andra, han hävdar dessutom att dopet var tidigarelagt eftersom han var så sjuklig som nyfödd och att hans föräldrar oroade sig för att han skulle dö. Enligt egen utsago kan han inte varit mer än någon månad gammal när det skedde.

Frank Fernandos tidigaste minne är när han sitter i en kartong på balkongen och leker robot. Han petar sig i näsan. Han är fyra eller fem år. Allting före det är ett stort intet. Säg att han var fem, det innebär att hans första minne är fyra år och elva månader senare än Ingmar Bergmans första.

Det är lite skrämmande att så lång tid som de första fyra fem åren av hans liv är totalt borta, och så orättvist att Ingmar Bergman fick uppleva dessa år av sitt liv. Frank Fernando hade antagligen fullt upp med att lära sig motorik och social anpassning men det är lång tid att vara frånkopplad från världen. Kanske kunde Bergman ägna denna tid åt att förädla sitt konstnärskap.

När han tänker på det är han heller inte säker på att minnet från balkongen är ett minne i ordets rätta bemärkelse, han har sett sig sitta i den där kartongen med ett finger i näsan på ett foto. Kanske är det så att hans föräldrar visat fotot och berättat om det, så att minnet är fabulerat, en efterhandskonstruktion.

Det gör det hela ännu mer skrämmande.

Frank Fernando minns att han inte kunde hålla tillbaka när han var hemma hon en kompis från dagis, utan bajsade på sig helt plötsligt som de var uppe i att bygga med hans modelljärnväg. ’Det luktar bajs’ sade killen. ’Är det du Frank Fernando?’ Han minns hur han nekade innerligt. Det var först när hans mamma hämtat honom och de gick hemåt som han bekände, flera timmar senare. Klart alla visste att det var han som luktade.

Räknar han bakåt blir det femårsåldern som detta minne kommer från. Det är ett riktigt minne. Var det traumatiken som gjorde att det fastnade? Barn som utsätts för hemskheter tenderar att minnas riktigt tidiga händelser. Han minns hur han skämdes, oj det var skam på en då helt ny nivå.

Men de är sporadiska, minnena före skolstarten, och ska han vara ärlig är de inte så många. Egentligen är det först när han ensam lämnades av sin pappa i en klass där han inte kände någon som minnena blir till ett slags flöde. Han minns hur de gjorde stenåldersfigurer i lera, hur fröken bad dem knäppa händerna för att finna en inte bara yttre, utan en inre och själslig ro, hur de spelade luftgitarr till Twisted Sisters på roliga timmen och hur han på rasterna, när de andra spelade brännboll, matade en brunn i gräsmattan med sniglar tillsammans med Syntarn.

När han koncentrerar sig och tänker bakåt inser han att hans retrospektiva liv på riktigt började som könsmogen. Minnena från den tiden är så mycket mer levande än de äldre, gamla minnen är som suddiga foton i ett gammalt album i bokhyllan. Man tittar sällan i det, och när man gör det blir man förvånad över det man ser – ojsan hoppsan var det han som var med på det där kalaset, eller hejsan vilka frisyrer vi hade på den tiden. Det är klämkäcka minnen i ett flöde, men de saknar ändå händelser mellan sig. Flödet är som en bäck som tunnas ut till en liten rännil, knappt möjlig att se. Man snarare förstår kopplingarna än de facto ser dem. Tiden efter hans första ejakulation är, om än så taffliga och ungdomligt sköra, så mycket mer färgglada.

Åh, tänk när han blev kysst av tjejen med ring i näsan, som han snart skulle förlora sin oskuld till. De lyssnade på Ultima Thule och hon flyttade sig alldeles nära. När han kände hennes tunga mot hans blev allt så skarpt, han tänkte att om han inte rör sig alls kanske det aldrig kommer ta slut. Hon å andra sidan tyckte att han var så tråkig där han satt, stel som en isglass med vispande tunga, att hon snart lade av. ’Kanske att du ska gå nu?’ insinuerade hon. Frank Fernando satt kvar blick stilla.

Ändå gav hon honom sin speciella ros några veckor senare. Märkligt.

När den sommaren led mot sitt slut, det var en klassisk sommarromans, hörde han att tjejen allt mer frekvent besökte Syntarn på kvällar och helger. Han blev lite svartsjuk. Hon gjorde slut med honom bakom en bil på gatan utanför där han bodde. Det fick honom att skratta, trots att han innerst inne bara ville gråta.

Alla minnen från den tiden, ja egentligen fram till att han fyller tjugotre, är en lång radda av sammanlänkade fyrverkerier i technicolor.

Ikväll lyssnar Frank Fernando på Chet Baker och skriver på sin blogg samtidigt som Edward Norton blir våldtagen i American history X. Tidigare på kvällen var han var hemma hos sin mamma och såg Broken Flowers på teve. Det kommer han inte att minnas om tre veckor ens. Det är nära arton år sedan han ejakulerade första gången. Saker har inte samma relevans nu som det hade då. Åren som följde nyligen könsmogen kommer sannolikt att vara det flöde han bäst kommer att minnas i resten av sitt liv. Han kommer att sitta på den där parksoffan långt fram i tiden och bara minnas sin ungdoms första knull. Lite sorgligt faktiskt.

I en annan biografi över Ingmar Bergman motsäger författaren mycket av det som står i Laterna Magica. Det visar sig att Bergman själv fabulerat mycket, suddat ut gränserna mellan det självupplevda och det konstnärliga. Bland annat skriver författaren att Bergman inte alls hade ett tidigarelagt dop och inte heller var sjuklig som nyfödd. Sannolikt minns Bergman heller inte sitt dop, även om han hävdar så.

Men det vet bara Bergman själv. Eller visste. Stackarn är ju död.