Jeopardy på nätet

’Näe, det är inte sant. Den subban.’ Frank Fernandos bäste vän är vit i ansiktet av raseri. ’Hon har rekord idag igen. Gör hon någonting annat egentligen?’

Det var över en vecka sedan de hade lämnat lägenheten för annat än att köpa korv. På morgnarna satt de vid fönstret och rökte, diskuterade tidningen och drack kaffe. De försökte plugga några timmar på dagen, allt som oftast fortsatte de diskutera och dricka kaffe. På kvällen såg de film. På natten spelade de Jeopardy på nätet.

Det tog ett tag att lösa poängsättningen; hur pinsamt enkelt upplagt var det inte? När de hade skrapat ihop fyrtiotvåtusen poäng och svarat rätt på alla frågor utom två, låg kvällens high score på över tvåhundrafyrtiotvåtusen poäng. De tappade hakan, hur jävla smart kan man vara? Och hur kan de få tvåhundratusen på bara två frågor.

Hemligheten var tudelad. För att få ett bra resultat krävdes upprepning. Frågorna byttes ut varje dag, men var därför också samma hela dagen. Spelade man några gånger, och inte var helt obildningsbar, kunde man svaren på alla frågorna. Den andra orsaken till höga poäng var att pricka in när i spelet man fick dubbelchans: en dubbelchans i första omgången och två i andra, fick man dem tidigt blev poängen låga, fick man dem allra sist skulle det bli banrekord och high score. De orkade aldrig spela tillräckligt länge för att få högsta möjliga poäng.

Varje kväll var det samma användare som låg etta på high score-listan, en kvinna som skrev under med sitt riktiga namn – själva hette de jeopardyhoran, bara för att det på något pubertalt sätt var roligt just då att se det skrivet i blinkande rött på skärmen. Innan de löste hemligheten bakom hennes makalösa resultat satt de förstummade, när de hade löst det blev de arga. De hade druckit några pilsner.

’Den där jävla tanten har alltså spelat om och om igen tills hon får tillräckligt sena dubbelchanser. I både första och andra omgången.’ Frank Fernando slår till hårt på tangentbordet, de hade fått sena dubbelchanser men låg ändå sextiotusen poäng efter.

’Vi måste ringa och tala vett med henne’ säger Frank Fernandos bäste vän. Han menar allvar.

’Klockan är halv två på natten, så sent ringer man inte folk.’ Frank Fernando försöker dölja hur gärna han vill ringa bakom en vägg av etikett. ’Vi kan inte göra det.’

’Det skulle hon tänkt på innan hon fuskade. Det är ju stört omöjligt att slå henne. Hur många timmar har vi inte suttit framför den här jävla datorn, det går ju inte att vinna. Sitter vi två timmar måste hon sitta fyra, sitter vi fyra sitter hon hela dagen. Fan.’ Frank Fernandos bäste vän slår upp Eniros hemsida och knappar in hennes namn. Det finns bara två i hela landet, de chansar på att det är den fyrtioåttaårige kvinnan i Småland. Den andra är tolv och bor i Lekeberg, det kan omöjligt vara hon och dessutom, vem vill ringa en tolvåring mitt i natten. Vad ska FRA tro?

Frank Fernandos bäste vän slår numret och väntar, givetvis med knapptryckningen för skyddat nummer så att hon inte ska kunna se vart han ringer från. En isande känsla av olust spränger från inuti Frank Fernando, borde de verkligen göra det här? Hur arg han än är över att aldrig få vinna finns det ändå gränser för vad som är kutym och sans. När tre signaler gått fram försöker han gestikulera till sin bäste vän att lägga på. Då svarar kvinnan i andra änden.

Frank Fernando hade väntat sig en tirad av svordomar och ovett, men hans bäste vän börjar trevande och artigt. Han börjar med att konfirmera att han kommit rätt, sedan hyllar han hennes resultat på Jeopardy på nätet. ’Det är helt makalöst’ säger han. ’Jag är resande som bor i Singapore och loggar in för att spela för att komma i kontakt med mitt ursprung. Det är därför jag ringer så sent, här i Singapore är det soligt varm eftermiddag, förlåt för denna sena timme. Men hur jag än försöker lyckas jag aldrig slå dina resultat. Du måste vara jätteallmänbildad.’

Samtalet fortgår i över tjugo minuter. Istället för att skälla ut kvinnan haussar Frank Fernandos bäste vän hennes insatser, han ber tusen gånger om ursäkt för att han ringer så sent och han säger att de borde se till att träffas när han kommer tillbaka till Sverige.

’Vad fin du är’ säger Frank Fernando när hans bäste vän lagt på luren. ’Jag trodde att du skulle skälla och bete dig, men ni verkade ju bli kompisar.’

’Jag hade inte hjärta. Hon var så skör. Förstå att det är det som är hennes liv. Att spela Jeopardy på Internet. Att få vara bäst på någonting.’

Kvinnan hade mutat in sitt revir. Tydligen bodde hon ensam tillsammans med sin syster, sannolikt var hon oskuld och arbetslös, att hon var barnlös hade hon snart berättat i samtalet. De förmåner så många andra tar för givet hade inte givits till henne, så hon hade funnit en plats där hon kan vara drottning. ’Sagan fick ett ganska sorgligt slut faktiskt’ säger Frank Fernando och sätter på kaffebryggaren. ’Så här efteråt hade jag nog hellre sett att hon skulle varit dum i huvet och att du gett henne den där utskällningen. Fan, vad sorgligt. Så sitter hon där alldeles själv och spelar och får vara bäst på något som bara du och jag är tillräckligt nördiga för att förstå. Genom att fuska dessutom. Usch.’

De skulle inte spela mer Jeopardy på nätet. Nästkommande kväll sätter de på datorn och kollar Youtube istället. De hade klampat in på en annan människas plats i världen, där måste de låta henne få vara i fred. Få härska över sitt rike, hur ömkligt litet det nu är.