Frank Fernando knäpper av teven och drar handen genom det allt längre skägget. I den svarta rutan etsar sig den sista bilden kvar en stund, bilden av en kvinna som med högra handen högt manar på den publik hon talar till. För några veckor sedan var hon totalt okänd utanför Alaska, nu är hon lika känd som Paris Hilton. Sakta ebbar bilden ut, lämnar kvar en svart eftersmak.
Sarah Palin.
Likt en Pia Kjærsgaard drar hennes frivola konservatism mängder med väljare. Hon sägs vara en frisk fläkt med sin orutin, hennes avoghet mot abort och kvinnliga rättigheter överträffas bara av hennes fetischism för vapen och att skjuta djur. Ur ett feministiskt perspektiv är hon fruktansvärd, ur ett naturrättsligt rent av äcklig. Kanske tror hon sig vara ursäktad för att hon är uppvuxen på tundran? Fan, stoppa lite ångest i henne och hon hade bara blivit ytterligare en Matti Saari.
(Återigen blir kopplingen mellan skolskjutningar och utseende tydlig, Sarah Palin kom på andra plats i Miss Alaska. Hon fick säkert ligga sked med vem hon ville, när det begav sig. Vem förbarmade sig över stackars Matti Saari?)
Nej, Sarah Palin spolar ner sin ångest i toaletten och drar på sig ett Black-hole-sun-leende istället. När ingen toalett finns att tillgå tar hon skotern och ett gevär på ryggen. Alltid finns det någon ekorre att skölja sin ilska över. För människan står ju över djuren, det är självklart, antagligen skapade Gud ekorrar för att vi ska kunna dämpa vår ångest.
Länge trodde Frank Fernando att USA var ett fritt land som, likt övriga västliga demokratier, inte bara värnade frihet, utan även det öppna samtalet. ’Det är ett divergerat land’ sade en gång hans bäste vän, ’ett land som inhyser alla sorters människor’. Varför är då alla politiker som hörs över till Europa likadana? Varför är alla fundamentalt kristna?
Och varför släpper de fram en taliban till makten när de bara för några år sedan försökte utrota samma släkte? Bara för att hon faktiskt är kvinna betyder det inte att man inte ska lyssna på vad hon säger.
Sarah Palin är så övertygat mot abort att hon inte ens anser våldtäkt, incest eller moderns överlevnad vara tillräckliga skäl att genomföra en. När det visade sig att ett av hennes barn riskerade downs syndrom valde hon att behålla det. Som om det skulle argumentera för hennes sak? Är hon den första modern som gjort så?
’Jag tror att hennes åsikter kommer från hemstaden’ säger Wayne Coyne. ’Det är väl uppenbart att om man tillåtit abort vid övergrepp eller incest hade det inte funnits några invånare där. Då hade hon inte haft några att styra över.’
’Det där med att vara mot abort vid incest är ju helt barockt. Har hon inte sett vad som hänt med de europeiska kungahusen? Har hon inte sett den sista färden? Vad tycker hon om källarbarnen i Österrike? Är hon mot preventivmedel också?’ frågar Frank Fernando. ’I så fall kan hon ju bara knullat fem gånger i livet. Lägg till tio om de missade ägglossningen.’
’Och hennes glasögon sen. Rena rama Gordon Gecko utan att ens platsa i åttiotalet.’ Wayne Coyne fladdrar sina läppar i avsmak.
’De har blivit så inne att leverantören sålt slut sina lager. Nu vill hela USA ha likadana, män som kvinnor, framgångsrik som kastlös.’
’Det är nästan äckligast av allt’ frustar Wayne Coyne. ’Att de ska ha så dålig smak. Men det är ju typiskt amerikaner. När européerna har stuprör har de baggy chinos, när euroéerna har utsvängt har de baggy chinos. När man tänker på det har de alltid baggy chinos.’
’Nu har vi tjockbågade glasögon, lite nördigt stora. Då kommer hon och förstör allt det.’ Frank Fernando ler. ’Jag antar att amerikanerna vill ha likadana för att de också vill skjuta djur och åka skoter, men att det bara finns snö i Alaska. Det är freudianskt, fast mer geografiskt. Det enda viktiga verkar vara att få skjuta ekorrar, arma djur.’
Wayne Coyne blir plötsligt allvarlig. Med ena handen drar han genom sitt lockigt grå hår. ’Har du sett Omen?’ frågar han.
’Ja, det är klart. Säkert tio gånger.’
’Tänk om Richard Donner hade fel. Tänk om det inte var en liten pojke. Tänk om det var en flicka.’
’Jag vet, jag har tänkt på det.’
Utan att de menat att det skulle bli så viskar de båda samtidigt: ’Damien’. En kylig vindpust släcker plötsligt det tända ljus som står på fönsterbrädan. De tittar på varandra. Wayne Coynes ögon är alldeles stora.
’Damien.’
lördag 27 september 2008
torsdag 25 september 2008
Bland fallande löv ekar pistolskott
Det är höst, skolskjutningarnas tid. Som vanligt dyker det upp en finsk pojke, som med vapen i hand i egen utsago övergår till att vara man. Precis som Clint Eastwood och Chuck Norris. Patrick Bateman. Jean-Baptiste Grenouille. Vapnet blir en förlängning av känslan, ett extra finger som kan få hjärtan att stanna. Så här under höstlövens dallrande hade han, likt Werther, kunnat gråta ut sin ångest över den kärlek han anser sig kunna kräva, men sannolikt har han sett Kill Bill fler gånger än han läst Goethe och så låter han sin pistol gråta de tårar han, som man, inte längre fäller.
Matti Saari var inte snygg eller charmig nog att få hjärtan att stanna på annat sätt.
Den uppmärksamme hade kunnat se hans varningar på Youtube redan dagen före dåden. Snyggt upplagda med poserande hatrörelser fanns de där, mitt bland Suicidal Tendencies-videor och maratonlöpare vars ben viker sig precis före målsnöret. Synd då bara att tretton timmar film läggs upp varje timme och att det är svårt att hitta framtiden i bruset, framför allt som Suicidal Tendencies rockar bättre och det alltid är mer intressant att se gummiben än tonårsångest i form av skolskjutarpropaganda. Nu i efterhand finns hans filmer inte att finna längre, de är borttagna för att inte inspirera andra, eller var det av hänsyn till de drabbades familjer?
Inspirera? Frank Fernando kliar sig i huvudet. Med illasittande militärbyxor, glåmig hy och hat i ögonen är det osannolikt att han hade kunnat göra någonting för att skriva in sig i historien. Han var bara en i mängden, och nu är han definitivt just det. Killarna i Columbine var inspirerande, de var först och skapade definitivt störst medial genomslagskraft, de fick en hel värld att skaka. Som en jordbävning. Redan två dagar efter sina dåd är Matti Saari inte ens med på Aftonbladets hemsida om man inte direkt söker.
Varför? Matti Saari hade inte fantasi nog att hitta på någonting eget. Han snubblar på sin egen booby trap när han tror att han uttrycker någonting unikt. I brist på kärlek försöker han visa hur ond han är, men det enda han lyckas formulera är hur ondskan med knapphet ersätter de hål som bristen på kärlek grävt.
Killarna i Columbine fick en film gjord om sina handlingar av en av de nu levande legendarerna. Ingen kommer att skriva Matti Saaris historia, för den är redan skriven. De efterlevande till de dödade kommer att banna hans namn, visst, men inte mer än de efterlevande till offren för ett bankrån som gått snett eller en flicka som blivit påkörd av en rattfyllerist.
’Han hade inte kunnat göra någonting för att höras i bruset’ säger Wayne Coyne. ’Det är lite sorgligt faktiskt, det verkar som att han behövde det.’
’Så då skjuter han oskyldiga och kommer ändå inte att bli ihågkommen.’ Frank Fernando viker ihop tidningen och lutar sig tillbaka i stolen. En artikelserie om ondska stirrar platt.
’Vissa personer måste frysa in sin kärlek för att ha den kvar.’ Wayne Coyne reser sig. ’Det säger i alla fall Bruno K Öijer.’
’Vad står K:et för?’
’Keats. Innan han bytte stod det för Kenneth.’
Frank Fernando klämmer lite på en djupt sittande finne som etsat sig fast på kinden. ’Det enda roliga i det här är att vissa delstater i USA har infört tillstånd för lärare att bära dolda vapen, för att kunna skydda sig mot sånt här. Som om det skulle hjälpa. Tydligen ligger det på remiss att andra elever också ska kunna få ha vapen.’
Wayne Coyne skrattar. ’Fatta hur många skolskjutningar det kommer bli då. Tänk dig att komma till skolan och behöva gå igenom en metalldetektor. När den inte piper får du snällt gå hem och hämta ditt vapen.’
’It is your duty to protect yourself and your kind’ skrockar Frank Fernando. ‘No gun, no fun.’
‘No fire, no desire’ kiknar Wayne Coyne så att hans ögon tåras.
Matti Saari var inte snygg eller charmig nog att få hjärtan att stanna på annat sätt.
Den uppmärksamme hade kunnat se hans varningar på Youtube redan dagen före dåden. Snyggt upplagda med poserande hatrörelser fanns de där, mitt bland Suicidal Tendencies-videor och maratonlöpare vars ben viker sig precis före målsnöret. Synd då bara att tretton timmar film läggs upp varje timme och att det är svårt att hitta framtiden i bruset, framför allt som Suicidal Tendencies rockar bättre och det alltid är mer intressant att se gummiben än tonårsångest i form av skolskjutarpropaganda. Nu i efterhand finns hans filmer inte att finna längre, de är borttagna för att inte inspirera andra, eller var det av hänsyn till de drabbades familjer?
Inspirera? Frank Fernando kliar sig i huvudet. Med illasittande militärbyxor, glåmig hy och hat i ögonen är det osannolikt att han hade kunnat göra någonting för att skriva in sig i historien. Han var bara en i mängden, och nu är han definitivt just det. Killarna i Columbine var inspirerande, de var först och skapade definitivt störst medial genomslagskraft, de fick en hel värld att skaka. Som en jordbävning. Redan två dagar efter sina dåd är Matti Saari inte ens med på Aftonbladets hemsida om man inte direkt söker.
Varför? Matti Saari hade inte fantasi nog att hitta på någonting eget. Han snubblar på sin egen booby trap när han tror att han uttrycker någonting unikt. I brist på kärlek försöker han visa hur ond han är, men det enda han lyckas formulera är hur ondskan med knapphet ersätter de hål som bristen på kärlek grävt.
Killarna i Columbine fick en film gjord om sina handlingar av en av de nu levande legendarerna. Ingen kommer att skriva Matti Saaris historia, för den är redan skriven. De efterlevande till de dödade kommer att banna hans namn, visst, men inte mer än de efterlevande till offren för ett bankrån som gått snett eller en flicka som blivit påkörd av en rattfyllerist.
’Han hade inte kunnat göra någonting för att höras i bruset’ säger Wayne Coyne. ’Det är lite sorgligt faktiskt, det verkar som att han behövde det.’
’Så då skjuter han oskyldiga och kommer ändå inte att bli ihågkommen.’ Frank Fernando viker ihop tidningen och lutar sig tillbaka i stolen. En artikelserie om ondska stirrar platt.
’Vissa personer måste frysa in sin kärlek för att ha den kvar.’ Wayne Coyne reser sig. ’Det säger i alla fall Bruno K Öijer.’
’Vad står K:et för?’
’Keats. Innan han bytte stod det för Kenneth.’
Frank Fernando klämmer lite på en djupt sittande finne som etsat sig fast på kinden. ’Det enda roliga i det här är att vissa delstater i USA har infört tillstånd för lärare att bära dolda vapen, för att kunna skydda sig mot sånt här. Som om det skulle hjälpa. Tydligen ligger det på remiss att andra elever också ska kunna få ha vapen.’
Wayne Coyne skrattar. ’Fatta hur många skolskjutningar det kommer bli då. Tänk dig att komma till skolan och behöva gå igenom en metalldetektor. När den inte piper får du snällt gå hem och hämta ditt vapen.’
’It is your duty to protect yourself and your kind’ skrockar Frank Fernando. ‘No gun, no fun.’
‘No fire, no desire’ kiknar Wayne Coyne så att hans ögon tåras.
onsdag 10 september 2008
Leken
’Jag är uppe i tio.’ Skejtaren lutar sig tillbaka och tar en näve chips, ögonen rödnar när han tillägger: ’på ett och ett halvt år.’
’Vad pratar du om?’ frågar den Grövre och pillar upp en lössnus under läppen.
’Leken. Jag pratar om leken.’
Leken handlar om registreringsskyltar. Att räkna registreringsskyltar. Den bygger på det faktum att varje bil har en säregen skylt som bara gäller för den bilen, i stort för att polisen ska ha någonting att säga i kom-radion när de misstänker bilburet bus. När man ser en registreringsskylt med siffrorna noll noll ett börjar leken. Då har man avverkat den första, nästa är noll noll två, sedan noll noll tre. Ser man en kommande siffra i fel ordning, säg att man ser noll noll sju före man ser noll noll sex, räknas inte den.
I Sverige finns det dryga fyra miljoner bilar, av dessa har alla en bokstavskombination om tre. Det finns niohundranittionio stycken bilar till varje bokstavskombination. Vissa bilar är avställda, andra skrotade, vissa står undangömda någonstans. Fyra miljoner låter mycket, det borde inte vara så svårt att snabbt framskrida resultat i leken.
Räknestickan skallrar.
Säg, ceteris paribus, att det finns fyra miljoner bilar och att alla följer en given bokstavskombination i ordning. Säg att ingen bil är avställd, skrotad eller borta. Dividerar man fyra miljoner med niohundranittionio får man fyratusenfyra komma noll noll fyra. Där börjar spänningen. Trots en ökande bilpark är chansen oerhört liten att se en av dessa på en landyta av fyrahundrafemtiotusen kvadratkilometer – även om trettioniotusen kvadratkilometer vatten måste räknas bort, i räkneexemplet gäller inte parametrar såsom dumpade bilar eller vattenburet. Sannolikheten är dock som störst i storstadsregioner.
Och tänk om alla nolltolvor är stationerade i Gävle?
’Vissa går omvägar för att de hört om att en bil med rätt siffra ska vara i en särskild stadsdel’ säger Skejtaren. ’Det kan ta flera veckor innan de ser den.’
’Har du gjort det?’
Skejtaren kliar sig på kinden, tvekar. ’Ja, det har jag. Jag såg noll noll fem före fyran. När jag sen sett fyran gick jag tillbaka till stället där jag sett femman ett tag. Tills jag såg den.’
’Hur länge tog det?’
’Ett tag.’ Skejtaren fokuserar matchen på teve. Efter en stund mumlar han ’tre veckor.’
’Jag hade tur.’
Tvångstankar har aldrig haft ett klarare uttryck än det här. Frank Fernando önskar att han aldrig hade hört den här diskussionen. Hur gärna han än vill tro att han aldrig kommer att falla för någonting så futilt vet han att så fort han ser noll noll ett kommer det att börja. Sökandet efter nästa. Sökandet utan slut.
För när slutar det? Sätter man upp en siffra som mål? Om så är fallet, hur lätt tror man att det är att sluta då, när man är på trehundra jämnt? Är det den som har flest under bältet när man dör som vinner? Precis som alla andra missbruk tror man att man kommer att kunna sluta precis när som helst. Bara en till. Bara en. Hur många hinner man se under sin livstid?
’Det finns communities på nätet, där folk delar med sig uppgifter om platser där de sett vissa nummer.’
Såklart.
Frank Fernando nyper sig i armen. Han önskar att han aldrig kommer att se en bil med siffran noll noll ett. För hur rustad han än är kommer han inte att kunna stå emot. Det som följer kommer att bli livslångt.
’Åh, Gud. Låt mig slippa’ mumlar han. ’Låt mig slippa se noll noll ett.’
’Vad pratar du om?’ frågar den Grövre och pillar upp en lössnus under läppen.
’Leken. Jag pratar om leken.’
Leken handlar om registreringsskyltar. Att räkna registreringsskyltar. Den bygger på det faktum att varje bil har en säregen skylt som bara gäller för den bilen, i stort för att polisen ska ha någonting att säga i kom-radion när de misstänker bilburet bus. När man ser en registreringsskylt med siffrorna noll noll ett börjar leken. Då har man avverkat den första, nästa är noll noll två, sedan noll noll tre. Ser man en kommande siffra i fel ordning, säg att man ser noll noll sju före man ser noll noll sex, räknas inte den.
I Sverige finns det dryga fyra miljoner bilar, av dessa har alla en bokstavskombination om tre. Det finns niohundranittionio stycken bilar till varje bokstavskombination. Vissa bilar är avställda, andra skrotade, vissa står undangömda någonstans. Fyra miljoner låter mycket, det borde inte vara så svårt att snabbt framskrida resultat i leken.
Räknestickan skallrar.
Säg, ceteris paribus, att det finns fyra miljoner bilar och att alla följer en given bokstavskombination i ordning. Säg att ingen bil är avställd, skrotad eller borta. Dividerar man fyra miljoner med niohundranittionio får man fyratusenfyra komma noll noll fyra. Där börjar spänningen. Trots en ökande bilpark är chansen oerhört liten att se en av dessa på en landyta av fyrahundrafemtiotusen kvadratkilometer – även om trettioniotusen kvadratkilometer vatten måste räknas bort, i räkneexemplet gäller inte parametrar såsom dumpade bilar eller vattenburet. Sannolikheten är dock som störst i storstadsregioner.
Och tänk om alla nolltolvor är stationerade i Gävle?
’Vissa går omvägar för att de hört om att en bil med rätt siffra ska vara i en särskild stadsdel’ säger Skejtaren. ’Det kan ta flera veckor innan de ser den.’
’Har du gjort det?’
Skejtaren kliar sig på kinden, tvekar. ’Ja, det har jag. Jag såg noll noll fem före fyran. När jag sen sett fyran gick jag tillbaka till stället där jag sett femman ett tag. Tills jag såg den.’
’Hur länge tog det?’
’Ett tag.’ Skejtaren fokuserar matchen på teve. Efter en stund mumlar han ’tre veckor.’
’Jag hade tur.’
Tvångstankar har aldrig haft ett klarare uttryck än det här. Frank Fernando önskar att han aldrig hade hört den här diskussionen. Hur gärna han än vill tro att han aldrig kommer att falla för någonting så futilt vet han att så fort han ser noll noll ett kommer det att börja. Sökandet efter nästa. Sökandet utan slut.
För när slutar det? Sätter man upp en siffra som mål? Om så är fallet, hur lätt tror man att det är att sluta då, när man är på trehundra jämnt? Är det den som har flest under bältet när man dör som vinner? Precis som alla andra missbruk tror man att man kommer att kunna sluta precis när som helst. Bara en till. Bara en. Hur många hinner man se under sin livstid?
’Det finns communities på nätet, där folk delar med sig uppgifter om platser där de sett vissa nummer.’
Såklart.
Frank Fernando nyper sig i armen. Han önskar att han aldrig kommer att se en bil med siffran noll noll ett. För hur rustad han än är kommer han inte att kunna stå emot. Det som följer kommer att bli livslångt.
’Åh, Gud. Låt mig slippa’ mumlar han. ’Låt mig slippa se noll noll ett.’
tisdag 9 september 2008
Tillbaka från livet
’Var har du hållit hus?’ frågar Wayne Coyne indignerat. Med gula fingertoppar rotar han runt i ett cigarettpaket efter en tillräckligt lång sparad fimp. Han tar upp en, tittar på den och lägger tillbaka den.
’Jag var i Polen. Och så har jag blivit träffad av livet.’ Frank Fernando tittar drömskt genom köket – med blicken slår han genom trädet istället för på, precis som Jean-Claude van Damme med blodig hand i Kickboxer – på spisen står ett oöppnat paket tortellini med ostfyllning kvar sedan han köpte det fyra dagar tidigare. Spisen har stått oanvänd, antingen har han ätit hos sina föräldrar, köpt pizza eller inte ätit alls. På bordet använda vinglas, ett för varje dag som gått. Kanske är det inbillning, eller så står de i ett slags Paul Austerskt föreställande, ditställda av slumpen.
'Du är tillbaka från livet, alltså?' Wayne Coyne kluckar.
’Tänk dig livet som den där onde i No country for old men fast med kulspruta istället för luftkanon. Jag har blivit beskjuten. Runt min siluett är kulhål som fått en Frank Fernando-figur i, vad är väggen gjord av? Cement? att ramla ner bakom mig. Som i Lucky Luke. Ingen kula träffade, men nog har jag skråmor längs armarna och i sidan av torson. Ser du här?’ Frank Fernando drar med fingret över ett rött ärr längs halsen. ’Livet är the evil motherfucker som prövar en för att se om man står pall, evil with a tommygun. Jag sitter hopkurad på kvällen och kan inte sova, för tänk när han kommer igen. Den här gången kanske han dödar mig.’
Wayne Coyne tar upp fimpen igen och tänder den, blåser ut rök genom ett öppet fönster. ’Ångest är utveckling’ säger han ur ett rökmoln. ’Sartre.’
’Kanske det.’ Frank Fernando försöker tolka vinglasmönstret. Betyder vinfläckarna på duken någonting? Är de som Rubiks kub någonting som behöver förflyttas för att det ska bli rätt? ’Fast det här känns mer som Det. En stammande clown från kloakerna som har kommit för att hämnas. Wayne, jag har lärt mig mycket om mig själv när jag har haft kulor vinande längs huden. Ändå står jag gränslöst osäker kvar.’
’Sartre’ säger Wayne Coyne igen.
’Kan du inte åkalla honom?’ frågar Frank Fernando. 'Jag behöver svar.'
’Han är död. Precis som Esbjörn Svensson. Layne Staley. Och många med dem.’
’Jag var i Polen. Och så har jag blivit träffad av livet.’ Frank Fernando tittar drömskt genom köket – med blicken slår han genom trädet istället för på, precis som Jean-Claude van Damme med blodig hand i Kickboxer – på spisen står ett oöppnat paket tortellini med ostfyllning kvar sedan han köpte det fyra dagar tidigare. Spisen har stått oanvänd, antingen har han ätit hos sina föräldrar, köpt pizza eller inte ätit alls. På bordet använda vinglas, ett för varje dag som gått. Kanske är det inbillning, eller så står de i ett slags Paul Austerskt föreställande, ditställda av slumpen.
'Du är tillbaka från livet, alltså?' Wayne Coyne kluckar.
’Tänk dig livet som den där onde i No country for old men fast med kulspruta istället för luftkanon. Jag har blivit beskjuten. Runt min siluett är kulhål som fått en Frank Fernando-figur i, vad är väggen gjord av? Cement? att ramla ner bakom mig. Som i Lucky Luke. Ingen kula träffade, men nog har jag skråmor längs armarna och i sidan av torson. Ser du här?’ Frank Fernando drar med fingret över ett rött ärr längs halsen. ’Livet är the evil motherfucker som prövar en för att se om man står pall, evil with a tommygun. Jag sitter hopkurad på kvällen och kan inte sova, för tänk när han kommer igen. Den här gången kanske han dödar mig.’
Wayne Coyne tar upp fimpen igen och tänder den, blåser ut rök genom ett öppet fönster. ’Ångest är utveckling’ säger han ur ett rökmoln. ’Sartre.’
’Kanske det.’ Frank Fernando försöker tolka vinglasmönstret. Betyder vinfläckarna på duken någonting? Är de som Rubiks kub någonting som behöver förflyttas för att det ska bli rätt? ’Fast det här känns mer som Det. En stammande clown från kloakerna som har kommit för att hämnas. Wayne, jag har lärt mig mycket om mig själv när jag har haft kulor vinande längs huden. Ändå står jag gränslöst osäker kvar.’
’Sartre’ säger Wayne Coyne igen.
’Kan du inte åkalla honom?’ frågar Frank Fernando. 'Jag behöver svar.'
’Han är död. Precis som Esbjörn Svensson. Layne Staley. Och många med dem.’
måndag 25 augusti 2008
Kalas på hemmet
Den kala lokalen är kylig trots att solen skiner in genom fönstren, på några väggar hänger landstingskonst. I en rullstol på ena kortsidan sitter mormor med nerböjt huvud, på tallriken framför henne ligger en halvt uppäten bit smörgåstårta. De tjocka glasögonen hänger lite snett, det vita håret är kortklippt men nypermanentat.
Släktingar och vänner är samlade längs bordets långsidor, Frank Fernando räknar till tjugosex stycken. Med honom och Lizzie blir de tjugoåtta. Bredvid dem dignar presentbordet av blommor och polkagrisar, mormors enda last. Frank Fernando har knappt sett henne utan en polkagris i munnen. Skulle hon druckit alkohol istället skulle hon nog vara inne på sin tredje eller fjärde levertransplantation vid det här laget.
’Grattis på nittioårsdagen’ säger Lizzies mamma och höjer sitt glas. Mormor tittar upp, sträcker sig efter saftglaset. Med spröd stämma tar Lizzies mamma ton, ja må hon leva, de andra fyller i. Någon harklar sig när de kommer till ’…uti hundrade år.’
Fel låt. Döden tittar fram bakom en hibiskus.
Glaset är mörkt av stark saft i mormors hand. Hon ler åt de olika stämmorna och tar en klunk när de skålat klart. ’Tack så mycket kära ni’ säger hon och tittar runt rummet. ’Tack för att ni kom hit idag. Det ska gubbarna och kärringarna på avdelningen få höra.’
Hennes man dog på sextiotalet, sedan dess har hon klarat sig själv. Frank Fernando hisnar inför tanken att hon levt utan kroppslig närhet under nästan dubbla hans livstid. Eller har hon det? Ibland flinar hon hemlighetsfullt.
Han skulle vilja fråga mormor om hon tänker på döden. Om hon är rädd. Istället pratar han om vädret med en gubbe som tittar åt ett annat håll. När han slutar prata reagerar gubben inte. Kanske är det skönare med tystnad?
Lizzies mamma hjälper mormor på toaletten. Efteråt orkar hon inte gå tillbaka till kalaset. Frank Fernando och Lizzie går till hennes rum för att säga adjö innan de går hem. ’Hade du roligt?’ frågar Frank Fernando och lutar sig fram mot henne. Hon sover nästan. Med halvslutna ögon nickar hon långsamt, han hoppas att hon menar det.
Släktingar och vänner är samlade längs bordets långsidor, Frank Fernando räknar till tjugosex stycken. Med honom och Lizzie blir de tjugoåtta. Bredvid dem dignar presentbordet av blommor och polkagrisar, mormors enda last. Frank Fernando har knappt sett henne utan en polkagris i munnen. Skulle hon druckit alkohol istället skulle hon nog vara inne på sin tredje eller fjärde levertransplantation vid det här laget.
’Grattis på nittioårsdagen’ säger Lizzies mamma och höjer sitt glas. Mormor tittar upp, sträcker sig efter saftglaset. Med spröd stämma tar Lizzies mamma ton, ja må hon leva, de andra fyller i. Någon harklar sig när de kommer till ’…uti hundrade år.’
Fel låt. Döden tittar fram bakom en hibiskus.
Glaset är mörkt av stark saft i mormors hand. Hon ler åt de olika stämmorna och tar en klunk när de skålat klart. ’Tack så mycket kära ni’ säger hon och tittar runt rummet. ’Tack för att ni kom hit idag. Det ska gubbarna och kärringarna på avdelningen få höra.’
Hennes man dog på sextiotalet, sedan dess har hon klarat sig själv. Frank Fernando hisnar inför tanken att hon levt utan kroppslig närhet under nästan dubbla hans livstid. Eller har hon det? Ibland flinar hon hemlighetsfullt.
Han skulle vilja fråga mormor om hon tänker på döden. Om hon är rädd. Istället pratar han om vädret med en gubbe som tittar åt ett annat håll. När han slutar prata reagerar gubben inte. Kanske är det skönare med tystnad?
Lizzies mamma hjälper mormor på toaletten. Efteråt orkar hon inte gå tillbaka till kalaset. Frank Fernando och Lizzie går till hennes rum för att säga adjö innan de går hem. ’Hade du roligt?’ frågar Frank Fernando och lutar sig fram mot henne. Hon sover nästan. Med halvslutna ögon nickar hon långsamt, han hoppas att hon menar det.
På andra plats en parkbänksalkis
’Tycker du att hon är läcker?’ frågar Lizzie och rynkar nyfiket på näsan under en dokumentär på teve om Britney Spears.
’Hur kan du fråga det, det är ju som att fråga om jag vill döpa min förstfödda till Anette eller Rosita. Britney är lika stabil som Ozzy Osbourne och dessutom vet du ju hur svårt jag har när tjejer har brett mellan ögonen, Britney har dem ju närmare öronen än varandra.’ Frank Fernando tar på sig en förnärmad min, en stund i alla fall, innan han skiner upp i ett lite äcklat leende. ’Hon ser mest ut som en groda. Det är mitt värsta djur och det vet du.’
Lizzie skrattar till och kväker med uppblåsta kinder. Med tungan låtsas hon fånga en fluga som hon tuggar på lite för länge.
’Men jag ska berätta en hemlighet för dig som jag aldrig berättat för någon’ säger Frank Fernando. ’Det är dags att komma ur garderoben nu.’
’Vadå?’ Lizzie slutar tugga och spänner upp ögonen. ’Är du bög?’
’Mycket värre än så. Minns du när vi såg den där filmen om hon som dog och löste sitt eget mord, med Lindsay Lohan?’
’I know how killed me?’
'Ja den. Jag tror att jag är kär i henne. Ibland tänker jag på hur fint hon och jag skulle kunna ha det under en kokospalm i Karibien.’
’Hon är ju parkbänksalkis för tusan’ säger Lizzie förnärmat. ’Hur kan du attraheras av henne?’
’Vet inte, men hon har något. Hade du inte funnits skulle jag antagligen tagit första bästa plan till Hollywood för att bli groupie. Kanske skulle jag klä mig som en hallick, någonting säger mig att hon tänder på det.’ Han drar med händerna över ett låtsat kavajslag och rättar till en ros i kavajfickan.
’Du är ju dum i huvudet, det var det värsta jag har hört. Lindsay Lohan. Det här får du aldrig berätta för någon, det är ju pinsamt. Folk kommer att skratta. Och jag som trodde att du hade god smak. Det är som om jag skulle säga att jag är attraherad av Drew Carey.’
’Det är ju just det’ säger Frank Fernando med dov röst. ’Det här får aldrig komma ut. Om folk skulle veta att jag gillar henne skulle respekten för mig falla till marken som konfetti. Jag berättar det här i förtroende.’
’Men, jag är din flickvän. Vad tror du om min respekt då? Kommer inte den falla till marken ännu fortare?’
’Måhända, men jag har ju inte satt mig på det där planet till Hollywood. Du är fortfarande etta. Lindsay är bara någon jag kommer bli tillsammans med om du gör slut.’ Frank Fernando reser sig och går till kylskåpet, men stannar upp innan han öppnar kylskåpsdörren. ’Vad fan är det här?’ frågar han skarpt och rycker tag i en magnet med texten Idag är första dagen av resten av ditt liv.
’Ironi’ svarar Lizzie på ett sätt att det hade passat med en cigarett i mungipan.
’Vilken jävla tur, du vet vad jag tycker om aforismer på kylskåpet.’ Frank Fernando lägger magneten på diskbänken med texten nedåt.
’Vad är Lindsay då? Ironi det också?’
’Tyvärr sötnos, men det får bli en väl bevarad hemlighet oss emellan.'
’Hur kan du fråga det, det är ju som att fråga om jag vill döpa min förstfödda till Anette eller Rosita. Britney är lika stabil som Ozzy Osbourne och dessutom vet du ju hur svårt jag har när tjejer har brett mellan ögonen, Britney har dem ju närmare öronen än varandra.’ Frank Fernando tar på sig en förnärmad min, en stund i alla fall, innan han skiner upp i ett lite äcklat leende. ’Hon ser mest ut som en groda. Det är mitt värsta djur och det vet du.’
Lizzie skrattar till och kväker med uppblåsta kinder. Med tungan låtsas hon fånga en fluga som hon tuggar på lite för länge.
’Men jag ska berätta en hemlighet för dig som jag aldrig berättat för någon’ säger Frank Fernando. ’Det är dags att komma ur garderoben nu.’
’Vadå?’ Lizzie slutar tugga och spänner upp ögonen. ’Är du bög?’
’Mycket värre än så. Minns du när vi såg den där filmen om hon som dog och löste sitt eget mord, med Lindsay Lohan?’
’I know how killed me?’
'Ja den. Jag tror att jag är kär i henne. Ibland tänker jag på hur fint hon och jag skulle kunna ha det under en kokospalm i Karibien.’
’Hon är ju parkbänksalkis för tusan’ säger Lizzie förnärmat. ’Hur kan du attraheras av henne?’
’Vet inte, men hon har något. Hade du inte funnits skulle jag antagligen tagit första bästa plan till Hollywood för att bli groupie. Kanske skulle jag klä mig som en hallick, någonting säger mig att hon tänder på det.’ Han drar med händerna över ett låtsat kavajslag och rättar till en ros i kavajfickan.
’Du är ju dum i huvudet, det var det värsta jag har hört. Lindsay Lohan. Det här får du aldrig berätta för någon, det är ju pinsamt. Folk kommer att skratta. Och jag som trodde att du hade god smak. Det är som om jag skulle säga att jag är attraherad av Drew Carey.’
’Det är ju just det’ säger Frank Fernando med dov röst. ’Det här får aldrig komma ut. Om folk skulle veta att jag gillar henne skulle respekten för mig falla till marken som konfetti. Jag berättar det här i förtroende.’
’Men, jag är din flickvän. Vad tror du om min respekt då? Kommer inte den falla till marken ännu fortare?’
’Måhända, men jag har ju inte satt mig på det där planet till Hollywood. Du är fortfarande etta. Lindsay är bara någon jag kommer bli tillsammans med om du gör slut.’ Frank Fernando reser sig och går till kylskåpet, men stannar upp innan han öppnar kylskåpsdörren. ’Vad fan är det här?’ frågar han skarpt och rycker tag i en magnet med texten Idag är första dagen av resten av ditt liv.
’Ironi’ svarar Lizzie på ett sätt att det hade passat med en cigarett i mungipan.
’Vilken jävla tur, du vet vad jag tycker om aforismer på kylskåpet.’ Frank Fernando lägger magneten på diskbänken med texten nedåt.
’Vad är Lindsay då? Ironi det också?’
’Tyvärr sötnos, men det får bli en väl bevarad hemlighet oss emellan.'
söndag 24 augusti 2008
Bröllopsinbjuden
Vilken fasa, tänker Frank Fernando när han ser Andie McDowell i en rynkreklam på teve, tänk om alla kvinnor såg ut som henne. Han tyckte hon såg förskräcklig ut redan i Fyra bröllop och en begravning och med åren har det bara blivit värre. Visserligen är hon slät som ett äpple i ansiktet, men det hjälper liksom inte. Man kan bespruta ett äpple så att det skiner klart och rött hur rutten än insidan är, det vet väl alla.
I handen har han en bröllopsinbjudan från ett par bekanta, han river upp kuvertet och tar ut innehållet. Papperet är utsirat med rosor i beige och persika, ett stänk rosenolja underbygger en lantligt kryddad rosenidyll utan att fläcka papperet, texten är sirlig med krusiduller kring versalerna och varje ords begynnelsebokstav är något större än sina följeslagare. På det hela är det en elegant inbjudan om än osmaklig i sin präktighet, egentligen påminner den allra mest om ett avsnitt av Falcon Crest.
Texten är fin och välgjord, men avslöjar inte mycket mer än adressen till en hemsida. ’Har de nu lagt ner så mycket jobb på rosendoften kunde de ju skrivit hur man ska klä sig’ muttrar han och sätter på datorn. Ett torkat rosenblad faller ur kuvertet när han skakar det på jakt efter någonting mer, en vana sedan födelsedagsbreven från farmor och farfar där de alltid tejpat fast en sedel på kuvertets insida – hade de vetat om att femhundringen han fick på sin femtonårsdag skulle gå till hembränt hade de kanske tejpat lite hårdare.
Fanfarer ljuder när han knappat in på parets hemsida. Från sidorna flyger keruber i blöja och kastar blomblad tills de är tillräckligt många att forma parets båda förnamn sammankedjade av ett stort rött hjärta. När keruberna fullgjort sin plikt flyger de ut ur bild igen och lämnar länkar för vägbeskrivning, klädsel och presentlista. Färgerna matchar papperet han har i sin hand, även om de går aningen mer mot gammelrosa. Frank Fernando sitter häpen framför skärmen, det här kan vara den mest osmakliga hemsida han någonsin sett. Han flyttar på muspekaren och ser han att den är formad till en liten präst, som vid varje mustryck lämnar fram en oblat, ’och värre blir det’ frustar han.
På Internet finns allt man kan tänka sig, det mesta är osmakligt. Genom åren har Frank Fernando sett så mycket vidrigt. ’Den här direktkvalar in på topp tio utan semi.’
Sen är det ju det där med presentlistor, Frank Fernando vet inte hur han ska ställa sig till att blivande äkta makar pekar ut vad de vill ha – som bortskämda barn i en godisaffär – och till och med förbokar det i affärer, å ena sidan är det smart eftersom det blir lätt för gästen att köpa presenter, men å den andra raderas all personlighet. Och det är först till kvarn som gäller, erfarenheten säger honom att de billiga grejerna snabbt försvinner från hyllorna. Efter att snabbt bläddrat genom listan blir han irriterad. Vem fan har råd att köpa en espressomaskin eller en resa till Bahaia beach? Och den där bestickserien är bara så ful, dessutom kostar de tvåhundra styck. Det är inte så sexigt att komma med en gaffel.
Räcker det inte att han kommer?
Samtidigt är han tacksam att det inte är värre ändå. En kompis till Lizzie i England känner det vackra folket, de som umgås med kungahuset och Paul Weller. Billigaste prylen på deras presentlistor är hela den här listan multiplicerat med två. Helikopterfärd till Färöarna hade någon önskat sig, någon annan äkta konst till väggen i sängkammaren.
’Kanske jag kan skriva nåt, det kan ju bli värt mycket med tiden. Kostar inte så mycket heller.’ Rösten är lite skadeglad för de måste ju i alla fall låtsas bli glada, vad de än får. Han kan säga att det finaste man kan ge inte kan köpas för pengar, det här kommer från hjärtat och skrivbordet. Att ljuga har aldrig varit ett problem för honom. De kommer att le precis som mamma och pappa när han kom hem med en ljusstake i trä från slöjden.
Han skrattar till när han ser att klädseln ska vara sommarblå. Det är ett vackert ord som ligger fint i munnen, men helt omöjligt att klä sig i. Sommarblått tillsammans med Frank Fernandos mörka lugg och inomhusbleka ansikte kommer att förvandla honom till Gollum på antabus. Han får helt enkelt skylla på dyslexi när han kommer i sommarsvart, junigrått eller grönskande brunt.
Nej, han vill verkligen inte gå på den här tillställningen. Mest för att det är stöpt i exakt samma form som allt annat i samma genre. Alla som gifter sig ska ha det likadant, ceremonin ska vara i kyrkan med välsignelsen från en präst trots att de inte är troende, sen är det sittande bord med placering som omöjliggör all form av bekväm konversation – den där Frank Fernando är ju en hävert i sociala sammanhang, honom sätter vi bredvid Gittan som inte sagt ett ord sedan hon skilde sig och Bengt som fortfarande inte vågat sig iväg till psykologen av rädsla för att få en autismdiagnos – och så ska de skramla iväg till ett hotellrum i en bil med påhängda konservburkar för sitt livs bästa sex. Tänk om hon har mens?
Trots allt är han glad att de gifter sig. Frank Fernando har känt tjejen sedan hon började gå på disco på ungdomsgården. Hon var en sådan som bara minskade takten på steg-åt-sidan-dansen när de lugna låtarna kom för att ingen kille ville bjuda upp henne. Mitt bland alla hånglande par stod hon ensam i slow-motion under stroboskopljusen. Besvärat tittade hon på de andra, ibland kastade hon en blick mot de ensamma killarna som stod längs väggen.
Även om utförandet är alldeles för tacky tänds ändå en låga av tacksamhet å hennes vägnar. Så här på motorvägen in i medelåldern kommer hon i varje fall att få knulla. Hoppas bara att hon är kär.
I handen har han en bröllopsinbjudan från ett par bekanta, han river upp kuvertet och tar ut innehållet. Papperet är utsirat med rosor i beige och persika, ett stänk rosenolja underbygger en lantligt kryddad rosenidyll utan att fläcka papperet, texten är sirlig med krusiduller kring versalerna och varje ords begynnelsebokstav är något större än sina följeslagare. På det hela är det en elegant inbjudan om än osmaklig i sin präktighet, egentligen påminner den allra mest om ett avsnitt av Falcon Crest.
Texten är fin och välgjord, men avslöjar inte mycket mer än adressen till en hemsida. ’Har de nu lagt ner så mycket jobb på rosendoften kunde de ju skrivit hur man ska klä sig’ muttrar han och sätter på datorn. Ett torkat rosenblad faller ur kuvertet när han skakar det på jakt efter någonting mer, en vana sedan födelsedagsbreven från farmor och farfar där de alltid tejpat fast en sedel på kuvertets insida – hade de vetat om att femhundringen han fick på sin femtonårsdag skulle gå till hembränt hade de kanske tejpat lite hårdare.
Fanfarer ljuder när han knappat in på parets hemsida. Från sidorna flyger keruber i blöja och kastar blomblad tills de är tillräckligt många att forma parets båda förnamn sammankedjade av ett stort rött hjärta. När keruberna fullgjort sin plikt flyger de ut ur bild igen och lämnar länkar för vägbeskrivning, klädsel och presentlista. Färgerna matchar papperet han har i sin hand, även om de går aningen mer mot gammelrosa. Frank Fernando sitter häpen framför skärmen, det här kan vara den mest osmakliga hemsida han någonsin sett. Han flyttar på muspekaren och ser han att den är formad till en liten präst, som vid varje mustryck lämnar fram en oblat, ’och värre blir det’ frustar han.
På Internet finns allt man kan tänka sig, det mesta är osmakligt. Genom åren har Frank Fernando sett så mycket vidrigt. ’Den här direktkvalar in på topp tio utan semi.’
Sen är det ju det där med presentlistor, Frank Fernando vet inte hur han ska ställa sig till att blivande äkta makar pekar ut vad de vill ha – som bortskämda barn i en godisaffär – och till och med förbokar det i affärer, å ena sidan är det smart eftersom det blir lätt för gästen att köpa presenter, men å den andra raderas all personlighet. Och det är först till kvarn som gäller, erfarenheten säger honom att de billiga grejerna snabbt försvinner från hyllorna. Efter att snabbt bläddrat genom listan blir han irriterad. Vem fan har råd att köpa en espressomaskin eller en resa till Bahaia beach? Och den där bestickserien är bara så ful, dessutom kostar de tvåhundra styck. Det är inte så sexigt att komma med en gaffel.
Räcker det inte att han kommer?
Samtidigt är han tacksam att det inte är värre ändå. En kompis till Lizzie i England känner det vackra folket, de som umgås med kungahuset och Paul Weller. Billigaste prylen på deras presentlistor är hela den här listan multiplicerat med två. Helikopterfärd till Färöarna hade någon önskat sig, någon annan äkta konst till väggen i sängkammaren.
’Kanske jag kan skriva nåt, det kan ju bli värt mycket med tiden. Kostar inte så mycket heller.’ Rösten är lite skadeglad för de måste ju i alla fall låtsas bli glada, vad de än får. Han kan säga att det finaste man kan ge inte kan köpas för pengar, det här kommer från hjärtat och skrivbordet. Att ljuga har aldrig varit ett problem för honom. De kommer att le precis som mamma och pappa när han kom hem med en ljusstake i trä från slöjden.
Han skrattar till när han ser att klädseln ska vara sommarblå. Det är ett vackert ord som ligger fint i munnen, men helt omöjligt att klä sig i. Sommarblått tillsammans med Frank Fernandos mörka lugg och inomhusbleka ansikte kommer att förvandla honom till Gollum på antabus. Han får helt enkelt skylla på dyslexi när han kommer i sommarsvart, junigrått eller grönskande brunt.
Nej, han vill verkligen inte gå på den här tillställningen. Mest för att det är stöpt i exakt samma form som allt annat i samma genre. Alla som gifter sig ska ha det likadant, ceremonin ska vara i kyrkan med välsignelsen från en präst trots att de inte är troende, sen är det sittande bord med placering som omöjliggör all form av bekväm konversation – den där Frank Fernando är ju en hävert i sociala sammanhang, honom sätter vi bredvid Gittan som inte sagt ett ord sedan hon skilde sig och Bengt som fortfarande inte vågat sig iväg till psykologen av rädsla för att få en autismdiagnos – och så ska de skramla iväg till ett hotellrum i en bil med påhängda konservburkar för sitt livs bästa sex. Tänk om hon har mens?
Trots allt är han glad att de gifter sig. Frank Fernando har känt tjejen sedan hon började gå på disco på ungdomsgården. Hon var en sådan som bara minskade takten på steg-åt-sidan-dansen när de lugna låtarna kom för att ingen kille ville bjuda upp henne. Mitt bland alla hånglande par stod hon ensam i slow-motion under stroboskopljusen. Besvärat tittade hon på de andra, ibland kastade hon en blick mot de ensamma killarna som stod längs väggen.
Även om utförandet är alldeles för tacky tänds ändå en låga av tacksamhet å hennes vägnar. Så här på motorvägen in i medelåldern kommer hon i varje fall att få knulla. Hoppas bara att hon är kär.
torsdag 21 augusti 2008
Livet är bara möjligheter
Vissa saker hatar man bara. Frank Fernando hatar kylskåpsmagneter med aforismer. Inte magneten i sig lika mycket som aforismen, kylskåpsmagneter är generellt ganska fina och dessutom användbara, men självgoda kungöranden av lika självklara som förträffliga tankekorn i stil med Livet är härligt att leva om man lever livet och Man ska aldrig glädja sig förrän dagen efter får honom att rakt må illa. Det är samlade eoner av livserfarenhet som, när de kombineras med kylskåpsmagneten, onyanserat paketerad i skir färg, lätt kan fästas på kylskåpsmetall för smidigast möjliga beskådning.
Och de är uppsatta på kylskåpsdörrar överallt. Hos mormor sticker klimatångesten en tung väst av freon och hänger runt Frank Fernandos hals när han läser Vi ärver jorden av våra barn fastnaglat mellan ett recept från Allers och en inköpslista som börjar med vitkål. ’Väg min blogg’ uppmanar han när han läser Ord måste vägas, inte räknas på poetens knallröda kylskåp. ’Den väger ingenting, den bor i Cyberspace. Sug William Gibsons kuk.’
En optimist köper sig en plånbok för sin sista sedel. Vem bryr sig? Den som inte åker vilse får inte se mycket. Den som åker vilse kanske dör i skogen, alldeles ensam med svullen tunga som skriker efter sötvatten. Avsluta varje dag och var färdig med den, du har gjort vad du kunnat. Ha ha, de känner inte Frank Fernando, skulle han gå hundra skulle folk i hans närhet få brännskador. Han latar sig för att de inte ska behöva köpa skyddsmask, så bra betalt har de inte.
Den värsta av alla aforismer är Livet är bara möjligheter. När Frank Fernando ser den sitta på kylskåpet hemma hos en kompis föräldrar tvingas han springa till toaletten, där han sedan sitter flera minuter för att stoppa ångestsvettningar som tränger ut genom huden. När han till slut kommer tillbaka är han sur och tvär, snart därefter går han hem.
Livet är bara möjligheter.
Det är klart att det är så. Men vilken sjuk jävel vill påminnas om det? Möjligheterna lurar bakom varje gathörn man passerar, är inbakade i varje sekund som tickar och begränsas bara av hur mycket pengar man har på kontot och storleken på fantasirummet i hjärnan. Man kan resa sig från kontorsstolen och resa till New York vilken sekund som helst under dagen. Och man kan rallarsvinga den där barnslige jäveln som bara klagar över käften, man vill ju. Visst lockar det att stänga av väckarklockan, somna om och börja dagen med ölbrunch på danskt vis?
Men gör man det? Tyvärr ligger ett socialt rutmönster av farlig laser nedsänkt över tillvaron, som sätter upp hinder. Man vet inte om man klyvs i hälften om man försöker passera kanten. Och varför ska man då behöva påminnas om dessa möjligheter bara för att man vill ha mjölk i kaffet eller juice till brödet?
Syntarn anförde för länge sedan en tes om determinismen. ’Visst har vi alla möjligheter’ sade han, ’men eftersom vi inte genomför dem är de aldrig egentligen möjligheter.’ Så drog han den långa luggen bakåt och suckade. ’Du har alla möjligheter att genast ta tåget till Stockholm och ligga med första bästa brud, men innerst inne vet du att du inte kommer att göra det, trots att du egentligen väldigt gärna vill. Ergo,’ – det var med stolthet han använde det ordet som han lärt sig i en Håkan Nesser-deckare – ’du har inte några möjligheter egentligen. Det är bara som det ser ut.’ Han lät säker på sin sak. Kanske var han säker för att han inte orkade se livet som bara möjligheter.
Livet är bara möjligheter. Hela tiden sveper de över huvudet på Frank Fernando så att han tvingas ducka för att inte följa med, drivas genom laserstrålarna som lyser varningsrött. Och så sitter han kvar och funderar på hur det skulle varit om han faktiskt låtit sig svepas med.
Dessutom är Frank Fernando en särdeles obeslutsam och vankelmodig typ. När han ställs inför två eller flera möjligheter tvekar han, oftast så länge att de flesta utvägarna försvinner av sig själva. Han tvingas nöja sig med det som är kvar, och intala sig själv att det faktiskt var det bästa utfallet.
Att inte välja är också ett val, sade Sartre för länge sedan, sannolikt med darr på rösten. Skulle han sitta i samma rum som Frank Fernando nu skulle han sannolikt ta på sig bastkjol och dansa vad-var-det-jag-sa-dansen, för det går inte en sekund utan att Frank Fernando inte reser till New York eller inte slår till den barnslige jäveln på käften. Varje morgon sitter Sartre vid fotändan på sängen och ristar in hack i sänggaveln för att han även idag struntar i möjligheten att stanna kvar under täcket. Med krum rygg och skela ögon skrattar Sartre ljudligt. ’Att inte välja är också ett v-v-val’ stammar han – i Frank Fernandos fantasier stammar alla de stora tänkarna.
Frank Fernando tänker tillbaka på våren och de möjligheter han nu inser att han missade, små som stora. Hade han nappat på en endaste, eller valt bort någon som han genomförde, kanske hans liv nu varit helt annorlunda. Till det bättre? Det kan han inte svara på. Hursomhelst vill han inte bli påmind varje gång han närmar sig ett kylskåp. Inte om sina möjligheter, inte heller någonting annat vist som ihoptryckt till en klatschig mening späder på känslan av otillräcklighet och ovisshet eller bara framkallar bilder av tanter med katt som röker cigarett under fläkten och nickar instämmande när hon sneglar på Du kan ge utan älska, men inte älska utan att ge som sitter på kylskåpssidan för att hon alltid ska kunna läsa det när hon röker, trots att hon är skild sedan länge frambringar det en känsla av samhörighet.
På Frank Fernandos kylskåp sitter en skämtteckning fasttejpad med två kantigt ritade gubbar som pratar i bubblor. ’Klimatet är ett hot’ säger den ene. ’Och måste dö’ svarar den andre.
Det är ingen aforism, det är bara roligt. Dessutom är det inte magnetiskt.
Och de är uppsatta på kylskåpsdörrar överallt. Hos mormor sticker klimatångesten en tung väst av freon och hänger runt Frank Fernandos hals när han läser Vi ärver jorden av våra barn fastnaglat mellan ett recept från Allers och en inköpslista som börjar med vitkål. ’Väg min blogg’ uppmanar han när han läser Ord måste vägas, inte räknas på poetens knallröda kylskåp. ’Den väger ingenting, den bor i Cyberspace. Sug William Gibsons kuk.’
En optimist köper sig en plånbok för sin sista sedel. Vem bryr sig? Den som inte åker vilse får inte se mycket. Den som åker vilse kanske dör i skogen, alldeles ensam med svullen tunga som skriker efter sötvatten. Avsluta varje dag och var färdig med den, du har gjort vad du kunnat. Ha ha, de känner inte Frank Fernando, skulle han gå hundra skulle folk i hans närhet få brännskador. Han latar sig för att de inte ska behöva köpa skyddsmask, så bra betalt har de inte.
Den värsta av alla aforismer är Livet är bara möjligheter. När Frank Fernando ser den sitta på kylskåpet hemma hos en kompis föräldrar tvingas han springa till toaletten, där han sedan sitter flera minuter för att stoppa ångestsvettningar som tränger ut genom huden. När han till slut kommer tillbaka är han sur och tvär, snart därefter går han hem.
Livet är bara möjligheter.
Det är klart att det är så. Men vilken sjuk jävel vill påminnas om det? Möjligheterna lurar bakom varje gathörn man passerar, är inbakade i varje sekund som tickar och begränsas bara av hur mycket pengar man har på kontot och storleken på fantasirummet i hjärnan. Man kan resa sig från kontorsstolen och resa till New York vilken sekund som helst under dagen. Och man kan rallarsvinga den där barnslige jäveln som bara klagar över käften, man vill ju. Visst lockar det att stänga av väckarklockan, somna om och börja dagen med ölbrunch på danskt vis?
Men gör man det? Tyvärr ligger ett socialt rutmönster av farlig laser nedsänkt över tillvaron, som sätter upp hinder. Man vet inte om man klyvs i hälften om man försöker passera kanten. Och varför ska man då behöva påminnas om dessa möjligheter bara för att man vill ha mjölk i kaffet eller juice till brödet?
Syntarn anförde för länge sedan en tes om determinismen. ’Visst har vi alla möjligheter’ sade han, ’men eftersom vi inte genomför dem är de aldrig egentligen möjligheter.’ Så drog han den långa luggen bakåt och suckade. ’Du har alla möjligheter att genast ta tåget till Stockholm och ligga med första bästa brud, men innerst inne vet du att du inte kommer att göra det, trots att du egentligen väldigt gärna vill. Ergo,’ – det var med stolthet han använde det ordet som han lärt sig i en Håkan Nesser-deckare – ’du har inte några möjligheter egentligen. Det är bara som det ser ut.’ Han lät säker på sin sak. Kanske var han säker för att han inte orkade se livet som bara möjligheter.
Livet är bara möjligheter. Hela tiden sveper de över huvudet på Frank Fernando så att han tvingas ducka för att inte följa med, drivas genom laserstrålarna som lyser varningsrött. Och så sitter han kvar och funderar på hur det skulle varit om han faktiskt låtit sig svepas med.
Dessutom är Frank Fernando en särdeles obeslutsam och vankelmodig typ. När han ställs inför två eller flera möjligheter tvekar han, oftast så länge att de flesta utvägarna försvinner av sig själva. Han tvingas nöja sig med det som är kvar, och intala sig själv att det faktiskt var det bästa utfallet.
Att inte välja är också ett val, sade Sartre för länge sedan, sannolikt med darr på rösten. Skulle han sitta i samma rum som Frank Fernando nu skulle han sannolikt ta på sig bastkjol och dansa vad-var-det-jag-sa-dansen, för det går inte en sekund utan att Frank Fernando inte reser till New York eller inte slår till den barnslige jäveln på käften. Varje morgon sitter Sartre vid fotändan på sängen och ristar in hack i sänggaveln för att han även idag struntar i möjligheten att stanna kvar under täcket. Med krum rygg och skela ögon skrattar Sartre ljudligt. ’Att inte välja är också ett v-v-val’ stammar han – i Frank Fernandos fantasier stammar alla de stora tänkarna.
Frank Fernando tänker tillbaka på våren och de möjligheter han nu inser att han missade, små som stora. Hade han nappat på en endaste, eller valt bort någon som han genomförde, kanske hans liv nu varit helt annorlunda. Till det bättre? Det kan han inte svara på. Hursomhelst vill han inte bli påmind varje gång han närmar sig ett kylskåp. Inte om sina möjligheter, inte heller någonting annat vist som ihoptryckt till en klatschig mening späder på känslan av otillräcklighet och ovisshet eller bara framkallar bilder av tanter med katt som röker cigarett under fläkten och nickar instämmande när hon sneglar på Du kan ge utan älska, men inte älska utan att ge som sitter på kylskåpssidan för att hon alltid ska kunna läsa det när hon röker, trots att hon är skild sedan länge frambringar det en känsla av samhörighet.
På Frank Fernandos kylskåp sitter en skämtteckning fasttejpad med två kantigt ritade gubbar som pratar i bubblor. ’Klimatet är ett hot’ säger den ene. ’Och måste dö’ svarar den andre.
Det är ingen aforism, det är bara roligt. Dessutom är det inte magnetiskt.
tisdag 19 augusti 2008
Chuck Norris skulle aldrig gråta
Det mörknar. Snart kommer löven ändra färg och så har tidningen börjat komma igen, man kan ha kylskåpsdörren öppen utan att oroa sig för röta, på teve visas de sista reprisavsnitten. När löven faller är de som konfetti, men helt utan glädje.
Framför spegeln övar Frank Fernando karatesparkar. Kick-ner-kick-slag. Det är bara med ansträngning han når över bälteskanten. Efter en roundhouse faller han hårt i golvet så olyckligt att läppen spricker. Det blixtrar till i huvudet. Han ligger kvar ett tag för att vänta ut smärtan, den försvinner lite för sakta. Chuck Norris gråter inte, mumlar han med trevande fingrar över den undre tandraden för att se om de sitter kvar.
I Kickboxer fortsätter van Damme att slå mot den stenhårda palmen trots att handen är full av öppna sår. Redan då tänkte Frank Fernando att det måste vara dumt, men han fascinerades av viljestyrkan. När palmen gav vika jublade han.
Det är bara den som tål smärta som kan ge smärta.
van Damme klarade av att hämnas, kvar som minne av den hårda träningen var skeva ärr på handryggen som lämnade märken på motståndarens ansikte. Ärrades även skelettet? Fick han men så att han som gammal bara kom att kunna använda vänsterhanden? Trots ett flertal uppföljare besvarades aldrig de frågorna.
Frank Fernando reser sig och drar t-shirten över huvudet. Kragen färgas röd och han hinner gräma sig över hur svårt det blir att tvätta den, blod liksom rödvin och gräs är så besvärligt att få bort ens med Vanish, innan han kastar den i ett hörn och fokuserar spegeln. Han ser hur läppen börjat svullna, vilket gör motståndaren så mycket mer skräckinjagande. Sakta drar han en tung fot i en halvcirkel framför sig och visar tänderna.
Det är nästan helt mörkt när han andfådd tar rast. På något underligt sätt lyckas en gatlykta reflektera ljus i hans bältesspänne. Med stapplande steg tar han sig till kylen och dricker juice direkt ur paketet. Det svider obarmhärtigt i såret på läppen, han tvingar kvar paketet och sluter ögonen hårt.
Chuck Norris skulle aldrig gråta, tänker han och dricker tills det är tomt.
Framför spegeln övar Frank Fernando karatesparkar. Kick-ner-kick-slag. Det är bara med ansträngning han når över bälteskanten. Efter en roundhouse faller han hårt i golvet så olyckligt att läppen spricker. Det blixtrar till i huvudet. Han ligger kvar ett tag för att vänta ut smärtan, den försvinner lite för sakta. Chuck Norris gråter inte, mumlar han med trevande fingrar över den undre tandraden för att se om de sitter kvar.
I Kickboxer fortsätter van Damme att slå mot den stenhårda palmen trots att handen är full av öppna sår. Redan då tänkte Frank Fernando att det måste vara dumt, men han fascinerades av viljestyrkan. När palmen gav vika jublade han.
Det är bara den som tål smärta som kan ge smärta.
van Damme klarade av att hämnas, kvar som minne av den hårda träningen var skeva ärr på handryggen som lämnade märken på motståndarens ansikte. Ärrades även skelettet? Fick han men så att han som gammal bara kom att kunna använda vänsterhanden? Trots ett flertal uppföljare besvarades aldrig de frågorna.
Frank Fernando reser sig och drar t-shirten över huvudet. Kragen färgas röd och han hinner gräma sig över hur svårt det blir att tvätta den, blod liksom rödvin och gräs är så besvärligt att få bort ens med Vanish, innan han kastar den i ett hörn och fokuserar spegeln. Han ser hur läppen börjat svullna, vilket gör motståndaren så mycket mer skräckinjagande. Sakta drar han en tung fot i en halvcirkel framför sig och visar tänderna.
Det är nästan helt mörkt när han andfådd tar rast. På något underligt sätt lyckas en gatlykta reflektera ljus i hans bältesspänne. Med stapplande steg tar han sig till kylen och dricker juice direkt ur paketet. Det svider obarmhärtigt i såret på läppen, han tvingar kvar paketet och sluter ögonen hårt.
Chuck Norris skulle aldrig gråta, tänker han och dricker tills det är tomt.
måndag 18 augusti 2008
Tyngdkraften
Frank Fernando står vid sitt fönster och tittar ner på gatan. En och annan bil kör förbi, det stänker smuts. Luften är alldeles grå och regnet håller sig liksom kvar ovanför, för att när som helst kunna överraska. Människor passerar med fladdrande hår, någon håller ett barn hårt i handen.
Idag var första dagen på jobbet efter semestern och inte ens solen kan komma fram för att gratulera. Det är så underligt hur glad man blir över att träffa folk man inte sett på länge, bara för att komma på att man inte har något att säga dem. Telefonen ringer, det är Lizzie:
’Tänk dig, jag satt hela vägen till Stockholm bredvid några jävla bratts som drack vin och skrävlade. De pekade på nåt sunkigt hotell och skrattade. Det kan inte ha mer än högst två stjärnor, sade de. Min farbrors herrgård har minst fyra.’
Lizzie är på väg tillbaka till Östersund. Frank Fernando saknar henne så mycket mer när han hör rösten.
’En av dem rökte, så killen som satt bredvid varnade henne för att röka. Han sa att han visste vilka hemska effekter det kan ha. Man dör vid tyyyp trettio, sade han. Om man överlever ser man ut som tyyyp åttio, fortsatte han.’ Lizzie blir allt mer upprörd ju mer hon berättar. 'Rynkig som fan.'
’Varför blir man rynkig?’ hade en av brattsen frågat.
’Tyngdkraften’ svarade hennes kamrat. ’Ju äldre man blir, desto längre har tyngdkraften dragit i huden.’
’Hur gamla var de?’ frågar Frank Fernando. Skulle han se sig själv skulle han se hur mungiporna pekar starkt uppåt och hur den där skrattrynkan hittat fram.
’De drack ju vin och verkade gå i gymnasiet, så över sexton måste de vara. Bratts känner säkert massa langare. Du skulle hört dialekten, det var Stockholm i mitt hjärta men söder, där kan man inte hänga.’ Skulle han se henne skulle han se hur munnen är som ett streck och hur hennes ögon visar att det inte är helt okej att skämta med henne just nu.
Frank Fernando tänker tillbaka på när han gick i gymnasiet. Hans page kittlade halsen och den enda skäggväxt som fanns att uppbringa var ett par fjuniga polisonger. Moppemuschen rakade han bort för att prefixet var moppe. Han tyckte att han var jävligt smart på den tiden. Sannolikt var han odräglig.
När de lagt på luren häller han upp ett glas vin och tänker på åldrandet. Frank Fernando är trettio nu, det gick fort. Fortare kommer resten att gå om man ska lita till de äldre. En gubbe på jobbet uppmanar honom nästan varje dag att byta jobb ’för annars har det plötsligt gått fyrtio år, och då finns det inga.’
Än så länge står han emot tyngdkraften på utsidan, men är det inte så att han är lite ledsnare nu för tiden? Är det också tyngdkraften? Som dragit i hans själ så länge att den inte längre ids hålla emot. Han öppnar fönstret och tar ett djupt andetag. Kommande regndroppar fyller hans lungor, går direkt upp till ögonen för att när som helst kunna överraska.
En bil kör förbi. När fönstret är öppet är ljudet av däck mot blöt asfalt öronbedövande. Bilen ser nytvättad ut, men redan har små smutsiga droppar stänkt upp längs lacken. Vindrutetorkarna sveper fram och tillbaka. En man passerar med snabba steg och sänkt huvud. Kanske är det tyngdkraften som så länge dragit i hans haka att han inte längre orkar hålla emot.
Idag var första dagen på jobbet efter semestern och inte ens solen kan komma fram för att gratulera. Det är så underligt hur glad man blir över att träffa folk man inte sett på länge, bara för att komma på att man inte har något att säga dem. Telefonen ringer, det är Lizzie:
’Tänk dig, jag satt hela vägen till Stockholm bredvid några jävla bratts som drack vin och skrävlade. De pekade på nåt sunkigt hotell och skrattade. Det kan inte ha mer än högst två stjärnor, sade de. Min farbrors herrgård har minst fyra.’
Lizzie är på väg tillbaka till Östersund. Frank Fernando saknar henne så mycket mer när han hör rösten.
’En av dem rökte, så killen som satt bredvid varnade henne för att röka. Han sa att han visste vilka hemska effekter det kan ha. Man dör vid tyyyp trettio, sade han. Om man överlever ser man ut som tyyyp åttio, fortsatte han.’ Lizzie blir allt mer upprörd ju mer hon berättar. 'Rynkig som fan.'
’Varför blir man rynkig?’ hade en av brattsen frågat.
’Tyngdkraften’ svarade hennes kamrat. ’Ju äldre man blir, desto längre har tyngdkraften dragit i huden.’
’Hur gamla var de?’ frågar Frank Fernando. Skulle han se sig själv skulle han se hur mungiporna pekar starkt uppåt och hur den där skrattrynkan hittat fram.
’De drack ju vin och verkade gå i gymnasiet, så över sexton måste de vara. Bratts känner säkert massa langare. Du skulle hört dialekten, det var Stockholm i mitt hjärta men söder, där kan man inte hänga.’ Skulle han se henne skulle han se hur munnen är som ett streck och hur hennes ögon visar att det inte är helt okej att skämta med henne just nu.
Frank Fernando tänker tillbaka på när han gick i gymnasiet. Hans page kittlade halsen och den enda skäggväxt som fanns att uppbringa var ett par fjuniga polisonger. Moppemuschen rakade han bort för att prefixet var moppe. Han tyckte att han var jävligt smart på den tiden. Sannolikt var han odräglig.
När de lagt på luren häller han upp ett glas vin och tänker på åldrandet. Frank Fernando är trettio nu, det gick fort. Fortare kommer resten att gå om man ska lita till de äldre. En gubbe på jobbet uppmanar honom nästan varje dag att byta jobb ’för annars har det plötsligt gått fyrtio år, och då finns det inga.’
Än så länge står han emot tyngdkraften på utsidan, men är det inte så att han är lite ledsnare nu för tiden? Är det också tyngdkraften? Som dragit i hans själ så länge att den inte längre ids hålla emot. Han öppnar fönstret och tar ett djupt andetag. Kommande regndroppar fyller hans lungor, går direkt upp till ögonen för att när som helst kunna överraska.
En bil kör förbi. När fönstret är öppet är ljudet av däck mot blöt asfalt öronbedövande. Bilen ser nytvättad ut, men redan har små smutsiga droppar stänkt upp längs lacken. Vindrutetorkarna sveper fram och tillbaka. En man passerar med snabba steg och sänkt huvud. Kanske är det tyngdkraften som så länge dragit i hans haka att han inte längre orkar hålla emot.
söndag 17 augusti 2008
Steve McQueen
Asfalten ligger hård framför honom. Den blonda kvinnan startar hans motor, mellan magen och ratten är det en armslängd. Hjälmen trycker åt kring tinningarna, får honom lite yr och kanske är det så att visiret är lite immigt. När den svartrutiga flaggan vinkar fram honom står han på gasen och susar iväg, framåt, så jävla framåt.
Idag är han Steve McQueen.
Boris och Tjockisen har bjudit på gokart. Susande bredvid sig ser Frank Fernando Boris svarta hjälm, under den ett leende. Tjockisen är bakom, vill köra om. Frank Fernando trycker till gasen ytterligare och får sladd i en hårnålskurva. I huvudet hör han Eje Elgh kommentera.
Det är viktigt att ta kurvsen. På rakan är det omöjligt att köra om, han måste bromsa sig förbi när han kommer till hårnålen.
På Linnégatan satt de och kollade formel 1 varje söndag. Det var det året då Michael Schumacher vann allt. Otagbar, oslagbar. Under den yrande champagnen stod vackra kvinnor och tjoade glatt med guppande bröst. Allt verkade så enkelt. Bara att köra och vinna, liksom. Det slutade i sprutande champagne och handklapp, däcken fortfarande varma när förarna bjuder till fest.
Boris undviker med en hårsmån att köra in i honom, han är en skicklig förare. Tjockisen tutar förbi. Till och med den feta tjejen från landet kör om honom, hon som inte kan köra så fort för magen stör ratten. Frank Fernando biter sig i tungan och trycker gasen i botten, det smakar blod. Imman i visiret är bortblåst. Det är bara centimeter mellan honom och den skrapande asfalten.
Den feta tjejen gasar han förbi på raksträckan, hon kan inte köra med full fart av rädsla att ratten vecklar in sig i valkarna. Tjockisen och Boris är långt borta, han får fokusera på att ligga dikt an med asfalten, som ett streck. De tomma däcken längs sidorna blir suddiga.
Det är första gången han kör gokart. Motorn tuggar in i hans ryggmärg. Det känns som formel 1. Han är Jacques Villeneuve. Han är Michael Schumacher. Han är Steve McQueen. I huvudet Eje Elgh. Med blicken full fart framåt.
Han är tillbaka på Linnégatan. Betraktar sig själv. I själva verket är det sju minuter för hundratjugo spänn i leksaksbilar. Men när han kör är det Steve McQueen i läderjacka. Han är torr i munnen, längtar efter att få lapa den flödande champagnen i målgest inbäddad i guppande bröst. När han kommer i mål ska han kasta hjälmen i luften.
Och den ska stanna där, alldeles stilla. Alldeles stilla för getingar att flyga in i.
Idag är han Steve McQueen.
Boris och Tjockisen har bjudit på gokart. Susande bredvid sig ser Frank Fernando Boris svarta hjälm, under den ett leende. Tjockisen är bakom, vill köra om. Frank Fernando trycker till gasen ytterligare och får sladd i en hårnålskurva. I huvudet hör han Eje Elgh kommentera.
Det är viktigt att ta kurvsen. På rakan är det omöjligt att köra om, han måste bromsa sig förbi när han kommer till hårnålen.
På Linnégatan satt de och kollade formel 1 varje söndag. Det var det året då Michael Schumacher vann allt. Otagbar, oslagbar. Under den yrande champagnen stod vackra kvinnor och tjoade glatt med guppande bröst. Allt verkade så enkelt. Bara att köra och vinna, liksom. Det slutade i sprutande champagne och handklapp, däcken fortfarande varma när förarna bjuder till fest.
Boris undviker med en hårsmån att köra in i honom, han är en skicklig förare. Tjockisen tutar förbi. Till och med den feta tjejen från landet kör om honom, hon som inte kan köra så fort för magen stör ratten. Frank Fernando biter sig i tungan och trycker gasen i botten, det smakar blod. Imman i visiret är bortblåst. Det är bara centimeter mellan honom och den skrapande asfalten.
Den feta tjejen gasar han förbi på raksträckan, hon kan inte köra med full fart av rädsla att ratten vecklar in sig i valkarna. Tjockisen och Boris är långt borta, han får fokusera på att ligga dikt an med asfalten, som ett streck. De tomma däcken längs sidorna blir suddiga.
Det är första gången han kör gokart. Motorn tuggar in i hans ryggmärg. Det känns som formel 1. Han är Jacques Villeneuve. Han är Michael Schumacher. Han är Steve McQueen. I huvudet Eje Elgh. Med blicken full fart framåt.
Han är tillbaka på Linnégatan. Betraktar sig själv. I själva verket är det sju minuter för hundratjugo spänn i leksaksbilar. Men när han kör är det Steve McQueen i läderjacka. Han är torr i munnen, längtar efter att få lapa den flödande champagnen i målgest inbäddad i guppande bröst. När han kommer i mål ska han kasta hjälmen i luften.
Och den ska stanna där, alldeles stilla. Alldeles stilla för getingar att flyga in i.
lördag 16 augusti 2008
Ingen getingsommar
Bullmitten ligger på tungan. men ett ilsket surrande får honom att reagera precis när han trycker den mot gommen. Han fräser rakt över byxorna och bordet, bullmitten studsar svampaktigt mot altanens träribbor. En lätt tuggad geting studsar hårdare.
Han drar efter andan. Lättnaden sprider en söt doft.
Med en servett pillar han upp getingen på bordet, den verkar inte vara skadad, bara omtöcknad. Hans mamma kommer med saft där getingar redan har drunknat. Guppande lik i söta bubblor.
Längs benen ligger en hinna av bullspott. Under en bit pärlsocker kliar ett bromsbett som han ansträngt sig att inte klia sönder. Han skrattar till. Getingen ligger på rygg, med snabeln nosar den efter pärlsockrets nektar.
’Getingsommar på min ära’ säger han. ’Jag höll på att bli stungen i munnen.’
’Det här är ingen getingsommar’ svarar hon och viftar med sin lediga hand. ’Det är bara en sommar med getingar.’
Han tar upp bullmitten från altangolvet och lägger den bredvid den omtöcknade getingen. Lite ledsen inser han att han inte längre vill ha den. Han som sparat det godaste till sist.
Han drar efter andan. Lättnaden sprider en söt doft.
Med en servett pillar han upp getingen på bordet, den verkar inte vara skadad, bara omtöcknad. Hans mamma kommer med saft där getingar redan har drunknat. Guppande lik i söta bubblor.
Längs benen ligger en hinna av bullspott. Under en bit pärlsocker kliar ett bromsbett som han ansträngt sig att inte klia sönder. Han skrattar till. Getingen ligger på rygg, med snabeln nosar den efter pärlsockrets nektar.
’Getingsommar på min ära’ säger han. ’Jag höll på att bli stungen i munnen.’
’Det här är ingen getingsommar’ svarar hon och viftar med sin lediga hand. ’Det är bara en sommar med getingar.’
Han tar upp bullmitten från altangolvet och lägger den bredvid den omtöcknade getingen. Lite ledsen inser han att han inte längre vill ha den. Han som sparat det godaste till sist.
Bibeln på hundra minuter
’Min lem är grövre än min fars lår. Min fader piskade er, men jag ska flå er.’
Rehebeam talar till de illa åtgångna stammarna efter att hans far, Salomo, gått hädan. De ville få ett löfte om att få det lättare under hans regim, svaret är grovt som salt. Det blir inbördeskrig och Rehebeam tvingas till reträtt. Det land som kung David en gång tillskansade israelerna minskas radikalt, som om inte Salomo slarvat bort tillräckligt.
Frank Fernando läser Bibeln. Eller inte på riktigt, det har han inte tålamod till. Istället har han köpt Bibeln på hundra minuter på Bokus.com. Uppdelad i femtio kapitel om ett uppslag ska det vara en lättillgänglig guide till det viktigaste. Tillsammans med några historiska kartor över det heliga landet blir det etthundratolv sidor. Minst tvåtusen sidor tunnare än the real thing.
När det gått hundra minuter har han kommit till sida trettiosex. Kapitel 12. Han tittar förvånat på klockan och mäter tjockleken på sidorna han läst mellan fingrarna. Skulle han inte vara klar nu? Kvar i huvudet maler James Masons röst – det är ju alltid han som är Gud i alla filmer och Eddie Izzard-shower. Besviket lägger han boken ifrån sig, nu skulle den ju vara utläst enligt titeln, men så var det ju dubbelavsnitt av Two and a half men på teve samtidigt. James Masons djupa stämma verkade luckras upp av Charlie Sheens hawaiiskjortor. I alla fall kommer Frank Fernando skylla på Charlie Sheen om någon ifrågasätter hans långsamhet.
Under de trettiosex första sidorna har det varit ett virrvarr, ett persongalleri som sprungit fram, den ena kungen som brutalt ersätter den andra, ledare som i fyrtio år leder sitt folk genom öppnade hav och svavelosande öknar, Jona som försöker fly Guds vrede och ramlar i havet, blir uppäten av en fisk, utspottad och inser att han inte kan, inte har någon möjlighet att, fly Guds vrede, och ett gäng nedblixtrade stentavlor om hur man inte ska älska någon annan Gud än just Gud. Otroligt, men så tar ju antagligen Bibeln på hundra minuter bara med det gottaste.
Smart nog tog Gud namnet Gud. Det i sig gör det överflödigt med andra gudar. ’Vem tillber du?’
’Gud. Själv då?’
’Baal.’
’Och vad är han?’
’Gud.’
’Just det.’
Smart.
Frank Fernando har ett svagt minne av att han läste nya testamentet under en skidsemester i Åre för några år sedan. Farten, kvinnorna och ett skavsår som låg som en ring kring hans ankel verkar dock så här i efterhand ha gett ett mer bestående intryck än texten. Frusna fingrar som försiktigt håller mörkt blå, men härligt mjuka, pärmar är det enda han kan dra sig till minnes. Anstränger han sig ser han tunna sidor som reflekterar sänglampan. Liten text, enormt liten text, uppdelad i spalter, så när man tyckte sig ha läst en sida var det lika mycket kvar.
Av själva texten minns han inget. Så skönt nu då med en lite mer modest variant. Dessutom får han ju båda testamenten i samma upplaga.
Min lem är grövre än min fars lår.
Skulle det funka på after ski? Två hallonshots och en replik från åttahundratalet före Kristus. Jisses vilka förväntningar det skulle innebära. Två hallonshots skulle inte vara nog.
Imorgon ska Frank Fernando ge Bibeln hundra minuter till. I den här takten kommer han kanske att ha läst Bibeln på hundra minuter på trehundra minuter. Vem vet, kanske fyrahundra. Hur lång tid skulle det då inte att ta att läsa hela tjottabarongen? Alldeles för länge, tänker Frank Fernando och lutar sig tillbaka. Tur att det finns sammanfattningar.
Min fader piskade er, men jag ska flå er.
En sammanfattning som verkar suga ur den sötaste essensen. Det om något är ju en replik som bör fungera after ski. När han försökte läsa nya testamentet fastnade inga coola repliker, nu har han ju minst två.
Rehebeam talar till de illa åtgångna stammarna efter att hans far, Salomo, gått hädan. De ville få ett löfte om att få det lättare under hans regim, svaret är grovt som salt. Det blir inbördeskrig och Rehebeam tvingas till reträtt. Det land som kung David en gång tillskansade israelerna minskas radikalt, som om inte Salomo slarvat bort tillräckligt.
Frank Fernando läser Bibeln. Eller inte på riktigt, det har han inte tålamod till. Istället har han köpt Bibeln på hundra minuter på Bokus.com. Uppdelad i femtio kapitel om ett uppslag ska det vara en lättillgänglig guide till det viktigaste. Tillsammans med några historiska kartor över det heliga landet blir det etthundratolv sidor. Minst tvåtusen sidor tunnare än the real thing.
När det gått hundra minuter har han kommit till sida trettiosex. Kapitel 12. Han tittar förvånat på klockan och mäter tjockleken på sidorna han läst mellan fingrarna. Skulle han inte vara klar nu? Kvar i huvudet maler James Masons röst – det är ju alltid han som är Gud i alla filmer och Eddie Izzard-shower. Besviket lägger han boken ifrån sig, nu skulle den ju vara utläst enligt titeln, men så var det ju dubbelavsnitt av Two and a half men på teve samtidigt. James Masons djupa stämma verkade luckras upp av Charlie Sheens hawaiiskjortor. I alla fall kommer Frank Fernando skylla på Charlie Sheen om någon ifrågasätter hans långsamhet.
Under de trettiosex första sidorna har det varit ett virrvarr, ett persongalleri som sprungit fram, den ena kungen som brutalt ersätter den andra, ledare som i fyrtio år leder sitt folk genom öppnade hav och svavelosande öknar, Jona som försöker fly Guds vrede och ramlar i havet, blir uppäten av en fisk, utspottad och inser att han inte kan, inte har någon möjlighet att, fly Guds vrede, och ett gäng nedblixtrade stentavlor om hur man inte ska älska någon annan Gud än just Gud. Otroligt, men så tar ju antagligen Bibeln på hundra minuter bara med det gottaste.
Smart nog tog Gud namnet Gud. Det i sig gör det överflödigt med andra gudar. ’Vem tillber du?’
’Gud. Själv då?’
’Baal.’
’Och vad är han?’
’Gud.’
’Just det.’
Smart.
Frank Fernando har ett svagt minne av att han läste nya testamentet under en skidsemester i Åre för några år sedan. Farten, kvinnorna och ett skavsår som låg som en ring kring hans ankel verkar dock så här i efterhand ha gett ett mer bestående intryck än texten. Frusna fingrar som försiktigt håller mörkt blå, men härligt mjuka, pärmar är det enda han kan dra sig till minnes. Anstränger han sig ser han tunna sidor som reflekterar sänglampan. Liten text, enormt liten text, uppdelad i spalter, så när man tyckte sig ha läst en sida var det lika mycket kvar.
Av själva texten minns han inget. Så skönt nu då med en lite mer modest variant. Dessutom får han ju båda testamenten i samma upplaga.
Min lem är grövre än min fars lår.
Skulle det funka på after ski? Två hallonshots och en replik från åttahundratalet före Kristus. Jisses vilka förväntningar det skulle innebära. Två hallonshots skulle inte vara nog.
Imorgon ska Frank Fernando ge Bibeln hundra minuter till. I den här takten kommer han kanske att ha läst Bibeln på hundra minuter på trehundra minuter. Vem vet, kanske fyrahundra. Hur lång tid skulle det då inte att ta att läsa hela tjottabarongen? Alldeles för länge, tänker Frank Fernando och lutar sig tillbaka. Tur att det finns sammanfattningar.
Min fader piskade er, men jag ska flå er.
En sammanfattning som verkar suga ur den sötaste essensen. Det om något är ju en replik som bör fungera after ski. När han försökte läsa nya testamentet fastnade inga coola repliker, nu har han ju minst två.
torsdag 14 augusti 2008
Semesterminnen
Frank Fernando böjer sig febrigt framåt med darrande händer mot tangentbordet. Pannan är glansig och ögonen glatta, just nu är han inte så rastafari. Febern sticker under hårfästet, han drar med översidan av handen över pannan men är blötare på handryggen, pannan lämnas ytterligare lite fuktig.
Semestern börjar nalkas sitt slut, bara fyra dagar återstår tills han åter ska slå sig ner framför dataskärmen på kontoret och trycka på knappar, trycka på knappar. Sent på kvällen kom han tillbaka från Danmark och Göteborg. Väskorna ligger i den gula soffan, ännu packade. På bordet ligger en påse halstabletter som Lizzie köpt till honom på morgonen. De smakar honung och mint.
Det var det. Hur fort gick det inte? Kvar är bara fladdrande minnen, några kort och tre högupplösta konsertfilmer som Frank Fernando med uppsträckta händer spelade in på Way out West. Den höga upplösningen gör dem omöjliga att titta på bortsett från i kameraskärmen. I datorn går det rakt inte. En dag ska Frank Fernando bli mer digital, så att han kan redigera och hålla på, minska storleken på filmerna, regissera, smygfilma människor genom fönstret och lägga på Youtube, som en Wallraff på Viagra.
Bakom en ångande feberdimma minns han det danska fyrtornet helt begravt i sand; en vandrande öken har gått förbi grävt ner det så att bara översta toppen sticker upp. För bara några år sedan sålde man glass i fyrtornshuset, glassförsäljarna är nu begravda under ton av sand, glassen skulle knastra mellan tänderna om man skulle lyckas pillra upp en kula. ’Bägare tack, jag gillar inte rån.’
Som om en destruktiv naturgärning inte skulle vara nog spricker den brant stupande kustlinjen sakta upp från andra hållet, meter för meter faller kusten ner i havet. Den näraliggande kyrkan trillar snart ner, kyrkogården har redan gjort det. Från den kala väggen har kistor och benpipor stuckit rakt ut i luften, klamrat sig fast in i det sista innan de hastigt rasat ner. Snopet för de begravda. Antagligen trodde de att de skulle få evig vila. Men vilan plötsligt avbruten av fritt fall. Som att begravas på Liseberg.
Och de söta barnen. Sjuksköterskans söta små barn. Som på danska säger ’Mor, det kan jeg ikke’, mellan vassa mjölktänder. När Frank Fernando och Lizzie får barn kanske han ska få dem att prata danska. Svårt att förstå, men så gulligt. Gammeldags liksom, med munnen full av gröt och klister.
Frank Fernando minns Nick Cave. Gubben som visar hur det går till att vara rockstjärna. Genom alla dessa år har Frank Fernando varit Nick Cave trogen, aldrig har någon annan fått klättra upp till toppen. Nick Cave and the Bad Seeds. Grottniklas med busfröna. Och där stod han på scenen och dirigerade Frank Fernandos nervtrådar taktfast till malande gitarrer när Frank Fernando filmade högupplöst.
Frank Fernando lutar sig tillbaka, febern har lagt sig som ett plåster under hela ytan av hans hud. Han träffade en tjej som, liksom han, drömmer om att bli författare. I bakfickan har han kvar hennes mejladress. Någon dag ska han ta kontakt med henne. För en sekund tänkte han rekommendera Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren till henne. Men han hejdade sig, det går som inte för sig, Torgny Lindgren är för bra. Vill man bli författare ska man inte läsa honom, kvar lämnas bara beundran och prestationsångest. Ingen som ska bli författare ska läsa honom. Kvar blir bara en tung känsla av otillräcklighet. Men sitter där med ett fånigt leende på läpparna och tänker: så här kommer jag aldrig att kunna skriva.
Om Frank Fernando i natt dör av febern kommer han att lämna efter sig denna blogg. Om Torgny Lindgren dör lämnar han storverk.
Frank Fernando hoppas att ingetdera händer. Febern ska han förskjuta. Tre gånger ska han säga ’Nej, jag känner honom inte’ om febern, precis som Petrus en gång försköt Jesus. När han är friskare ska han sända vitaminpiller till Torgny Lindgren och bifoga ett brev. Du är för värdefull för att vara utan, ska det stå. Ät dubbel dos och lev för alltid.
’Nej, jag känner honom inte’ börjar Frank Fernando. Någonstans i rummet sitter Wayne Coyne, han känner att han finns där. Lizzie är och handlar. ’Nej, jag känner honom inte.’
’Nej, jag känner honom inte.’
Febern är förskjuten. Nu ska han bara svettas. Om fyra dagar ska han slå sig ner framför datorn på kontoret. Och trycka på knappar. Trycka på knappar.
Semestern börjar nalkas sitt slut, bara fyra dagar återstår tills han åter ska slå sig ner framför dataskärmen på kontoret och trycka på knappar, trycka på knappar. Sent på kvällen kom han tillbaka från Danmark och Göteborg. Väskorna ligger i den gula soffan, ännu packade. På bordet ligger en påse halstabletter som Lizzie köpt till honom på morgonen. De smakar honung och mint.
Det var det. Hur fort gick det inte? Kvar är bara fladdrande minnen, några kort och tre högupplösta konsertfilmer som Frank Fernando med uppsträckta händer spelade in på Way out West. Den höga upplösningen gör dem omöjliga att titta på bortsett från i kameraskärmen. I datorn går det rakt inte. En dag ska Frank Fernando bli mer digital, så att han kan redigera och hålla på, minska storleken på filmerna, regissera, smygfilma människor genom fönstret och lägga på Youtube, som en Wallraff på Viagra.
Bakom en ångande feberdimma minns han det danska fyrtornet helt begravt i sand; en vandrande öken har gått förbi grävt ner det så att bara översta toppen sticker upp. För bara några år sedan sålde man glass i fyrtornshuset, glassförsäljarna är nu begravda under ton av sand, glassen skulle knastra mellan tänderna om man skulle lyckas pillra upp en kula. ’Bägare tack, jag gillar inte rån.’
Som om en destruktiv naturgärning inte skulle vara nog spricker den brant stupande kustlinjen sakta upp från andra hållet, meter för meter faller kusten ner i havet. Den näraliggande kyrkan trillar snart ner, kyrkogården har redan gjort det. Från den kala väggen har kistor och benpipor stuckit rakt ut i luften, klamrat sig fast in i det sista innan de hastigt rasat ner. Snopet för de begravda. Antagligen trodde de att de skulle få evig vila. Men vilan plötsligt avbruten av fritt fall. Som att begravas på Liseberg.
Och de söta barnen. Sjuksköterskans söta små barn. Som på danska säger ’Mor, det kan jeg ikke’, mellan vassa mjölktänder. När Frank Fernando och Lizzie får barn kanske han ska få dem att prata danska. Svårt att förstå, men så gulligt. Gammeldags liksom, med munnen full av gröt och klister.
Frank Fernando minns Nick Cave. Gubben som visar hur det går till att vara rockstjärna. Genom alla dessa år har Frank Fernando varit Nick Cave trogen, aldrig har någon annan fått klättra upp till toppen. Nick Cave and the Bad Seeds. Grottniklas med busfröna. Och där stod han på scenen och dirigerade Frank Fernandos nervtrådar taktfast till malande gitarrer när Frank Fernando filmade högupplöst.
Frank Fernando lutar sig tillbaka, febern har lagt sig som ett plåster under hela ytan av hans hud. Han träffade en tjej som, liksom han, drömmer om att bli författare. I bakfickan har han kvar hennes mejladress. Någon dag ska han ta kontakt med henne. För en sekund tänkte han rekommendera Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren till henne. Men han hejdade sig, det går som inte för sig, Torgny Lindgren är för bra. Vill man bli författare ska man inte läsa honom, kvar lämnas bara beundran och prestationsångest. Ingen som ska bli författare ska läsa honom. Kvar blir bara en tung känsla av otillräcklighet. Men sitter där med ett fånigt leende på läpparna och tänker: så här kommer jag aldrig att kunna skriva.
Om Frank Fernando i natt dör av febern kommer han att lämna efter sig denna blogg. Om Torgny Lindgren dör lämnar han storverk.
Frank Fernando hoppas att ingetdera händer. Febern ska han förskjuta. Tre gånger ska han säga ’Nej, jag känner honom inte’ om febern, precis som Petrus en gång försköt Jesus. När han är friskare ska han sända vitaminpiller till Torgny Lindgren och bifoga ett brev. Du är för värdefull för att vara utan, ska det stå. Ät dubbel dos och lev för alltid.
’Nej, jag känner honom inte’ börjar Frank Fernando. Någonstans i rummet sitter Wayne Coyne, han känner att han finns där. Lizzie är och handlar. ’Nej, jag känner honom inte.’
’Nej, jag känner honom inte.’
Febern är förskjuten. Nu ska han bara svettas. Om fyra dagar ska han slå sig ner framför datorn på kontoret. Och trycka på knappar. Trycka på knappar.
söndag 10 augusti 2008
Den vita veckan
Du har hört det förr. Grannen säger det, bästa kompisen säger det. Kanske säger din mamma det också. Att det är dags för en vit vecka.
Sedan kontinenten flyttades till Sveg dricker svenskarna som aldrig förr. Den anammade vardagsölen kombineras med helgsupa, ingen dag är sans alcohol, det är sällan man är helt nykter. I veckorna är det ett glas vin till maten och en apelsinkonjak till cigarren efteråt. Till sporten på teve är det Heiniken, för vad är häcklöpning om man inte får rapa humle? Så kommer helgen. Jävlar, vi har ju inte varit på systemet, det kommer att bli asdyrt om vi bara dricker på krogen. Känner du inte någon som vi kan bjuda in oss till för några glas vin? För att grunda.
Och vad gör man då, man tar en vit vecka. 'Det är det som är problemet' säger Sjuksköterskan och tar en näve jordnötter. 'När man säger att man ska ha en vit vecka, det är då man erkänner att man har ett problem. Varför skulle man annars ha det?'
'Jag hade en vit vecka för något halvår sedan' säger hennes pojkvän. Han flyttar ena benet över det andra och andas tungt. 'Men jag var ju tvungen att bevisa att jag inte hade något problem med alkohol, så jag drack öl redan på fjärde dagen. Hade jag hållt strikt på vita veckan hade jag ju haft problem, eller hur?'
'Jag känner ett par som skulle ha en vit månad' säger Lizzie. 'De tackade nej till frukost hemma hos mig redan efter två veckor för att de var så bakfulla. Det är sorgligt. Att de inte ens kunde hålla det de stipulerat.'
'Men de visade ju att de hade problem redan när de sade att de skulle ha en vit månad' säger Sjuksköterskan barskt.
Frank Fernando sitter tyst i hörnet av soffan. I håret har han en röd konfetti. Han tar en klunk vin och lyssnar på musiken. Från stereon kommer Poison dart av the Bug.
I'm the real warrior.
Frank Fernando funderar på om han inte borde ta en vit vecka, eller till och med en månad. Det är ju så man umgås, med några glas vin och fnitter. Kanske har det blivit lite mycket under våren. Kanske har det blivit något glas för mycket när han spelat Beth Orton och tittat ut genom fönstret. Men samtidigt, är det genom att ha en vit vecka man bekänner sina problem kanske det inte är värt det? Man är ju ingen alkis bara för att man gillar ett glas rött till Seinfeld.
Han fyller på sitt glas. Flaskan är nästan tom, så han undrar om det inte finns en till någonstans. Han sveper med blicken över rummet. Bakom Sjuksköterskan ser han en orörd chablis. Frank Fernando sluter ögonen och återgår till att gunga till musiken. The Bug.
I'm the real warrior.
Sedan kontinenten flyttades till Sveg dricker svenskarna som aldrig förr. Den anammade vardagsölen kombineras med helgsupa, ingen dag är sans alcohol, det är sällan man är helt nykter. I veckorna är det ett glas vin till maten och en apelsinkonjak till cigarren efteråt. Till sporten på teve är det Heiniken, för vad är häcklöpning om man inte får rapa humle? Så kommer helgen. Jävlar, vi har ju inte varit på systemet, det kommer att bli asdyrt om vi bara dricker på krogen. Känner du inte någon som vi kan bjuda in oss till för några glas vin? För att grunda.
Och vad gör man då, man tar en vit vecka. 'Det är det som är problemet' säger Sjuksköterskan och tar en näve jordnötter. 'När man säger att man ska ha en vit vecka, det är då man erkänner att man har ett problem. Varför skulle man annars ha det?'
'Jag hade en vit vecka för något halvår sedan' säger hennes pojkvän. Han flyttar ena benet över det andra och andas tungt. 'Men jag var ju tvungen att bevisa att jag inte hade något problem med alkohol, så jag drack öl redan på fjärde dagen. Hade jag hållt strikt på vita veckan hade jag ju haft problem, eller hur?'
'Jag känner ett par som skulle ha en vit månad' säger Lizzie. 'De tackade nej till frukost hemma hos mig redan efter två veckor för att de var så bakfulla. Det är sorgligt. Att de inte ens kunde hålla det de stipulerat.'
'Men de visade ju att de hade problem redan när de sade att de skulle ha en vit månad' säger Sjuksköterskan barskt.
Frank Fernando sitter tyst i hörnet av soffan. I håret har han en röd konfetti. Han tar en klunk vin och lyssnar på musiken. Från stereon kommer Poison dart av the Bug.
I'm the real warrior.
Frank Fernando funderar på om han inte borde ta en vit vecka, eller till och med en månad. Det är ju så man umgås, med några glas vin och fnitter. Kanske har det blivit lite mycket under våren. Kanske har det blivit något glas för mycket när han spelat Beth Orton och tittat ut genom fönstret. Men samtidigt, är det genom att ha en vit vecka man bekänner sina problem kanske det inte är värt det? Man är ju ingen alkis bara för att man gillar ett glas rött till Seinfeld.
Han fyller på sitt glas. Flaskan är nästan tom, så han undrar om det inte finns en till någonstans. Han sveper med blicken över rummet. Bakom Sjuksköterskan ser han en orörd chablis. Frank Fernando sluter ögonen och återgår till att gunga till musiken. The Bug.
I'm the real warrior.
Way out west - andra dagen
'Shit, vad bra du var.'
Frank Fernando böjer sig fram och kramar om Wayne Coyne. Det är några timmar efter konserten på Way out West där ett folkhav i skymningen sprang från Håkan Hellström för att se Flaming Lips.
Konfetti. Stortrumman. Tjugo teletubbies. En man i skelettuniform. Wayne Coyne gör entré i en jättebubbla som han surfar över publiken.
'Visst var jag?' Wayne Coyne besvarar kramen och lutar sig sedan behagligt tillbaka. 'Gillar du konfetti?' frågar han.
'Konfetti är mitt andra hem. Varje flinga är som en färgglad påminnelse om att vi lever.' Frank Fernando försökte fånga en konfetti som smet genom hans fingrar och yrade tillbaka i luften. Runt honom skrek poppojkar i falsett. Han drar med handen genom håret. En flinga konfetti fastnar under nageln. Frank Fernando ger den till Wayne Coyne. 'Den här är din, tror jag.'
Wayne Coyne sträcker fram handen och tar emot den. Den är röd och alldeles spröd. Kanske är det vinet, men Frank Fernando känner hur den börjar slå som ett hjärta precis som han lämnar över den. Du-dunk, du-dunk. Wayne Coyne tar varsamt emot den och lägger den i handflatan. Så blåser han till. Flingan fladdrar iväg.
Du-dunk.
'Jag är glad att du är tillbaka' säger Frank Fernando och känner att han måste kämpa för att inte gråta. 'Jag är glad att ni var så bra.'
'Nu är jag här, min vän.' Wayne Coyne höjer händerna i luften och skakar dem. Med gäll röst börjar han nynna. Det börjar som ett lullande ljud, sedan eskalerar det till något som mest liknar en hymn.
'Du vet att du missade the Bug idag?'
'Annonserar de inte är det klart att man missar.' Frank Fernando säger det med stoisk röst, ändå kan han inte dölja sin besvikelse. The Bug, det hade varit något att se. Istället såg han Lil Kim. Vilket spektakel.
'Jag kan göra dig glad igen' säger Wayne Coyne och tänder en cigarett. Så fylls hela rummet av yrande konfetti. Frank Fernando skrattar, kanske finns det ingenting som är så fantastiskt att uppleva som ett rum yrande konfetti. Han ställer sig upp med händerna över huvudet. När han vevar armarna virvlar färgglad konfetti. Skapar mönster. Mönster som sakta dalar mot marken.
Frank Fernando böjer sig fram och kramar om Wayne Coyne. Det är några timmar efter konserten på Way out West där ett folkhav i skymningen sprang från Håkan Hellström för att se Flaming Lips.
Konfetti. Stortrumman. Tjugo teletubbies. En man i skelettuniform. Wayne Coyne gör entré i en jättebubbla som han surfar över publiken.
'Visst var jag?' Wayne Coyne besvarar kramen och lutar sig sedan behagligt tillbaka. 'Gillar du konfetti?' frågar han.
'Konfetti är mitt andra hem. Varje flinga är som en färgglad påminnelse om att vi lever.' Frank Fernando försökte fånga en konfetti som smet genom hans fingrar och yrade tillbaka i luften. Runt honom skrek poppojkar i falsett. Han drar med handen genom håret. En flinga konfetti fastnar under nageln. Frank Fernando ger den till Wayne Coyne. 'Den här är din, tror jag.'
Wayne Coyne sträcker fram handen och tar emot den. Den är röd och alldeles spröd. Kanske är det vinet, men Frank Fernando känner hur den börjar slå som ett hjärta precis som han lämnar över den. Du-dunk, du-dunk. Wayne Coyne tar varsamt emot den och lägger den i handflatan. Så blåser han till. Flingan fladdrar iväg.
Du-dunk.
'Jag är glad att du är tillbaka' säger Frank Fernando och känner att han måste kämpa för att inte gråta. 'Jag är glad att ni var så bra.'
'Nu är jag här, min vän.' Wayne Coyne höjer händerna i luften och skakar dem. Med gäll röst börjar han nynna. Det börjar som ett lullande ljud, sedan eskalerar det till något som mest liknar en hymn.
'Du vet att du missade the Bug idag?'
'Annonserar de inte är det klart att man missar.' Frank Fernando säger det med stoisk röst, ändå kan han inte dölja sin besvikelse. The Bug, det hade varit något att se. Istället såg han Lil Kim. Vilket spektakel.
'Jag kan göra dig glad igen' säger Wayne Coyne och tänder en cigarett. Så fylls hela rummet av yrande konfetti. Frank Fernando skrattar, kanske finns det ingenting som är så fantastiskt att uppleva som ett rum yrande konfetti. Han ställer sig upp med händerna över huvudet. När han vevar armarna virvlar färgglad konfetti. Skapar mönster. Mönster som sakta dalar mot marken.
lördag 9 augusti 2008
When we were winning
Mitt i spelningen börjar det regna. Inte mycket, men i alla fall så att paraplyer fälls upp och folk tar fram sina ponchos de köpt för tjugo kronor styck i t-shirtståndet. Henrik Berggren skriker when we were winning så att hatten han har på sig nästan faller av.
Det är Broder Daniels sista spelning någonsin. Framför dem står ett oformligt hav av människor och gungar i takt till det strida gitarrspelet. Det är som om fotbollsramsor flytt från läktaren och hamnat i en källarlokal, alla sjunger med, ingen kan sjunga. Minst av allt Henrik Berggren. Men det är punk och pop och hjärta. Kameror zoomar in flickorna längst fram, vars pandasmink letar sig till mungiporna tillsammans med hulkna tårar.
Tidigare spelade Nick Cave med sitt Grinderman. Det måste vara en timme sedan han gick av scenen. Man kan inte nog undra vad han tycker om det här. Sitter han där bak och lyssnar? Det är minst tre gånger så många människor som på hans spelning, han är ju ändå Nick Cave, och så får han höra det här. Fotbollsramsor om ensamhet i baktakt med falsksång. Det gungar så friskt.
Efter att de på skilda håll efterfestat sina spelningar kommer Nick Cave & co stadigt gå till hotellet och lägga sig. Broder Daniel kommer ligga utspridda över Göteborg, utsupna.
Henrik Berggren avslutar konserten med solosång. Regnet avtar och publiken stampar i leran till hans ackordbyten. Frank Fernando drar luvan av sin poncho och ser sig omkring. Åt alla håll guppar ansikten, några med tårar. Det här är Broder Daniels sista spelning. Luva efter luva dras av. Innan Henrik Berggren går av scenen kallar han publiken för sina barn.
Som om han vore Morrissey.
Det är han inte. Han är inte ens i närheten av Nick Cave. Men avslutar storstilat, det gör han. Och han drar tre gånger så många människor Nick Cave, i alla fall i ett regnigt Göteborg. Imorgon är det över för honom. Kanske kommer han då att nynna when we were winning för sig själv på spårvagnen hem. I CV:t kan han ändå skriva pophistoria.
Med handen i ett taksnöre. When we were winning.
Det är Broder Daniels sista spelning någonsin. Framför dem står ett oformligt hav av människor och gungar i takt till det strida gitarrspelet. Det är som om fotbollsramsor flytt från läktaren och hamnat i en källarlokal, alla sjunger med, ingen kan sjunga. Minst av allt Henrik Berggren. Men det är punk och pop och hjärta. Kameror zoomar in flickorna längst fram, vars pandasmink letar sig till mungiporna tillsammans med hulkna tårar.
Tidigare spelade Nick Cave med sitt Grinderman. Det måste vara en timme sedan han gick av scenen. Man kan inte nog undra vad han tycker om det här. Sitter han där bak och lyssnar? Det är minst tre gånger så många människor som på hans spelning, han är ju ändå Nick Cave, och så får han höra det här. Fotbollsramsor om ensamhet i baktakt med falsksång. Det gungar så friskt.
Efter att de på skilda håll efterfestat sina spelningar kommer Nick Cave & co stadigt gå till hotellet och lägga sig. Broder Daniel kommer ligga utspridda över Göteborg, utsupna.
Henrik Berggren avslutar konserten med solosång. Regnet avtar och publiken stampar i leran till hans ackordbyten. Frank Fernando drar luvan av sin poncho och ser sig omkring. Åt alla håll guppar ansikten, några med tårar. Det här är Broder Daniels sista spelning. Luva efter luva dras av. Innan Henrik Berggren går av scenen kallar han publiken för sina barn.
Som om han vore Morrissey.
Det är han inte. Han är inte ens i närheten av Nick Cave. Men avslutar storstilat, det gör han. Och han drar tre gånger så många människor Nick Cave, i alla fall i ett regnigt Göteborg. Imorgon är det över för honom. Kanske kommer han då att nynna when we were winning för sig själv på spårvagnen hem. I CV:t kan han ändå skriva pophistoria.
Med handen i ett taksnöre. When we were winning.
torsdag 7 augusti 2008
Hurtig och odräglig, kanske med i AA
Mellan regnen passar Frank Fernando på att gå ut med hunden. Solstrålar silas genom grå moln som springer i flock, Frank Fernando studsar fritt mellan solfläckarna på asfalten med kopplet sträckt bakåt och en köpkaffe i handen. Parken ligger grön framför dem, Frank Fernando väljer stigarna.
Kanske är det vädret eller så är det hundens ålder, men för varje förbipasserande hund kastar sig Frank Fernandos i kopplet och rasar som Cujo. ’Vad vill du, kära vän?’ frågar Frank Fernando men får bara ett morrande till svar. Från munnen hänger en lång tråd fradga.
Efter att en tant med två pekineser skrämt skyndat iväg ryter Frank Fernando till. ’Nej’ skriker han mellan stängda tänder, det ger ett bistert och vindpinat intryck och brukar fungera. Han slänger kaffekoppen på marken och tar ett fast tag kring hundens käkar. ’Nu går vi sakta fram, lilla du. Försöker du med något kommer jag hålla dig ut genom fönstret när du måste pinka i framtiden.’ Det svarta kaffet rinner över asfalten och parar sig med en vattenpöl. Hunden stryker sig mot Frank Fernandos ben. Det är hennes sätt att be om ursäkt.
Från ingenstans kommer en kvinna i fyrtiofemårsåldern studsande, Frank Fernando har inte sett henne, vem tryckte på hologramknappen? Hon har rosa tajts, push-up och använder mer energi för att komma uppåt än framåt. Med en galet vild blick och ett leende som sträcker sig över båda käkarna är hon antingen med i AA eller så har hon hittat Gud. En sån där som har magneter med citat på kylen, citat som härstammar från någon färgglad indianhövding och skulle ligga perfekt i munnen på Morgan Freeman i ett må-bra-drama för ensamstående.
’Duktig hund’ säger hon. Frank Fernando förundras över att hon faktiskt låter hurtigare än hon ser ut. ’Duktig hund, så måste du säga’ säger hon och riktar leendet rakt mot Frank Fernando. Han försöker ducka.
’Vad menar du?’ frågar han och torkar sig om kinderna som om hon hade spottat.
’Du måste berömma honom när han är så duktig, annars kommer han aldrig förstå.’
’Det är en hon och hon har ett namn.’
’Duktig hund’ upprepar hon och putar med läpparna mot hunden. ’Annars förstår han aldrig.’
Frank Fernando trampar i en vattenpöl och strumpan suger åt sig hela. Foten blir alldeles kall, han försöker skaka den. ’Du, jag lägger mig inte i hur du klär dig, varför lägger du dig i hur jag uppfostrar min hund?’
Kvinnan tystnar. När hon stänger munnen blir läpparna fläckvis mörkare av läppstiftet. ’Det var det…’ börjar hon.
Frank Fernando rycker tag i kopplet och genar över gräsmattan med långa steg. ’Kom nu sötaste hunden, så vi kommer bort från den där hemska kvinnan.’ Han är så arg att han vill kräkas. Hans hund har en dålig dag, det måste hon få ha. Precis som när han själv måste lyssna på Cure och dricka rödvin. Det ska inte komma läskiga kvinnor och lägga sig i det. Framför allt ska de inte berätta hur han ska uppfostra henne. När han vänder sig ser han hur hon står kvar med armarna bestämt i sidorna.
Var kommer hennes behov att lägga sig i hans bekymmer från? Antagligen pratar hennes barn inte med henne längre. Hon är säkert skild. Och där sitter hon med sina två vänner och klagar högljutt över några flaskor rött tills de inte pallar längre utan måste sträcka på sig och säga att oj vilken lång dag det varit. Ingen har fått en syl i vädret. Nästa gång hon ringer svarar de inte.
Eller just det, hon kanske är med i AA. Nyfrälst. Ännu värre. Då klagar hon med näsan över örtte och biskvier. Och går aldrig och lägger sig.
Frank Fernando tittar på sin hund som nosar kring en nedblåst gren. För varje steg han tar plaskar det i strumpan. Det är färre solfläckar nu, snart kommer det nog börja regna igen. Ovanför strumpan sitter ilskan kvar. Jävla odrägliga människa.
Kanske är det vädret eller så är det hundens ålder, men för varje förbipasserande hund kastar sig Frank Fernandos i kopplet och rasar som Cujo. ’Vad vill du, kära vän?’ frågar Frank Fernando men får bara ett morrande till svar. Från munnen hänger en lång tråd fradga.
Efter att en tant med två pekineser skrämt skyndat iväg ryter Frank Fernando till. ’Nej’ skriker han mellan stängda tänder, det ger ett bistert och vindpinat intryck och brukar fungera. Han slänger kaffekoppen på marken och tar ett fast tag kring hundens käkar. ’Nu går vi sakta fram, lilla du. Försöker du med något kommer jag hålla dig ut genom fönstret när du måste pinka i framtiden.’ Det svarta kaffet rinner över asfalten och parar sig med en vattenpöl. Hunden stryker sig mot Frank Fernandos ben. Det är hennes sätt att be om ursäkt.
Från ingenstans kommer en kvinna i fyrtiofemårsåldern studsande, Frank Fernando har inte sett henne, vem tryckte på hologramknappen? Hon har rosa tajts, push-up och använder mer energi för att komma uppåt än framåt. Med en galet vild blick och ett leende som sträcker sig över båda käkarna är hon antingen med i AA eller så har hon hittat Gud. En sån där som har magneter med citat på kylen, citat som härstammar från någon färgglad indianhövding och skulle ligga perfekt i munnen på Morgan Freeman i ett må-bra-drama för ensamstående.
’Duktig hund’ säger hon. Frank Fernando förundras över att hon faktiskt låter hurtigare än hon ser ut. ’Duktig hund, så måste du säga’ säger hon och riktar leendet rakt mot Frank Fernando. Han försöker ducka.
’Vad menar du?’ frågar han och torkar sig om kinderna som om hon hade spottat.
’Du måste berömma honom när han är så duktig, annars kommer han aldrig förstå.’
’Det är en hon och hon har ett namn.’
’Duktig hund’ upprepar hon och putar med läpparna mot hunden. ’Annars förstår han aldrig.’
Frank Fernando trampar i en vattenpöl och strumpan suger åt sig hela. Foten blir alldeles kall, han försöker skaka den. ’Du, jag lägger mig inte i hur du klär dig, varför lägger du dig i hur jag uppfostrar min hund?’
Kvinnan tystnar. När hon stänger munnen blir läpparna fläckvis mörkare av läppstiftet. ’Det var det…’ börjar hon.
Frank Fernando rycker tag i kopplet och genar över gräsmattan med långa steg. ’Kom nu sötaste hunden, så vi kommer bort från den där hemska kvinnan.’ Han är så arg att han vill kräkas. Hans hund har en dålig dag, det måste hon få ha. Precis som när han själv måste lyssna på Cure och dricka rödvin. Det ska inte komma läskiga kvinnor och lägga sig i det. Framför allt ska de inte berätta hur han ska uppfostra henne. När han vänder sig ser han hur hon står kvar med armarna bestämt i sidorna.
Var kommer hennes behov att lägga sig i hans bekymmer från? Antagligen pratar hennes barn inte med henne längre. Hon är säkert skild. Och där sitter hon med sina två vänner och klagar högljutt över några flaskor rött tills de inte pallar längre utan måste sträcka på sig och säga att oj vilken lång dag det varit. Ingen har fått en syl i vädret. Nästa gång hon ringer svarar de inte.
Eller just det, hon kanske är med i AA. Nyfrälst. Ännu värre. Då klagar hon med näsan över örtte och biskvier. Och går aldrig och lägger sig.
Frank Fernando tittar på sin hund som nosar kring en nedblåst gren. För varje steg han tar plaskar det i strumpan. Det är färre solfläckar nu, snart kommer det nog börja regna igen. Ovanför strumpan sitter ilskan kvar. Jävla odrägliga människa.
måndag 4 augusti 2008
Här vill vi tala till punkt
Tänk vilket fridfullt kafé så här mitt i stan. Pajen smakar gudomligt och det är bara halvfullt, trots att det är lunchtid. Ändå är det sparsmakat inrett och hippt, de andra gästerna har lagomtatueringar, Adidas och stuprörsjeans. Kaffet är mörkrost - för länge sedan drack Frank Fernando latte, men känslan av att vara en jättebäbis som suger mammas bröst precis efter att hon ätit en sked pulverkaffe blev övermäkta - och har gyllenbruna bubblor på ytan.
Det är trevligt också. Frank Fernando sitter bekvämt mot en gigantisk kudde med utsikt över gatan utanför. Servitriserna är sådär pop-snygga att det är svårt att inte titta trots att Lizzie sitter mittemot honom, han viftar efter påfyllning. Han vill säga ’damn good coffee’ precis som Agent Cooper i Twin Peaks. Han vill tro att det är gott med körsbärspaj. Snart kommer den där låten med Elliot Smith.
Här finns inga tribal. Här finns inga citat från Tisdagarna med Morrie.
När Frank Fernando bodde i Göteborg fikade han varje dag. Det var på den tiden man fick röka på kaféer. I ett moln av rök skakade han sig genom eftermiddagarna av allt koffein han drack, påtår är ju gratis. I alla fall om man hela tiden tar den första påtåren. Tio cigaretter på två timmar och vad de diskuterade, Frank Fernando och hans vänner.
Nu är det så mycket enklare med kaffe i bryggaren hemma och lite hembakta bullar från frysen. Ringer någon bjuder han hem dem. Eller går dit. Eller blir full.
Men när det finns så här trevliga ställen kanske det är dags igen.
Lizzies bror kommer förbi och med sig har han den alltid så bedårande sonen, tio månader gammal och utan att någonsin skrikit längre än två sekunder. Lizzies bror hämtar en barnstol och slår sig ner, beställer en pasta med parmaskinka. Frank Fernando och Lizzie smälter inför den lille, hans skratt är balsam för flottigt hår.
Det är först efter någon timme som Frank Fernando inser att de inte sagt någonting sammanhängande sedan Lizzies bror och den lille kom och satte sig. Varje mening har avbrutits av ett titta han skrattar eller är han inte hungrig igen? När ett barn är så betagande är det inte lätt att inse, men sanningen är att de förstör normalt vuxenliv. De är som katter och hundar, ingenting är viktigt nog för att inte kunna avbrytas för att påpeka hur söt Karo är när han juckar mot kylskåpsdörren, eller hur gosig Misse är när hon slickar sig på tassen.
’Ta honom härifrån’ säger Frank Fernando. ’Ni förstör någonting ihållande vackert för vuxna.’
’Vad menar du?’ frågar Lizzies bror.
’Din son är alldeles för söt för att vara här. Vi har precis återupptäckt hur fint det kan vara att sitta på kafé. Sedan ni kom har vi bara jollrat. Det är inte meningen att det ska vara så. Om ungen ändå kunde bete sig illa, så att man kunde strunta i honom.’
’Jag förstår vad du menar’ säger Lizzies bror. ’Men vänta bara tills ni får små. Man vill liksom ha med dem överallt.’
’Vad hade hänt om man hade fått röka här?’ frågar Frank Fernando. ’Hade du tagit med honom då?’
’Nej, självklart inte. Rökning skulle skada hans fina små lungor.’
’Du tänker rätt’ säger Frank Fernando. ’Helt rätt.’ Vad synd att de införde förbudet, tänker han. Sedan dess har de söta och bedårande tagit plats på så många av de ställen där vuxna går för att trivas. Och ingen kan koncentrera sig på annat än blöjbyten och helt fantastiska ögon. Det borde finnas ställen där man kan äta sin paj ifred, där man kan prata om våld, sex och film utan att hålla för öronen för de små, utan att förfaras över att de är födda till den här världen. Utan att stanna upp bara för att den lille vänder på huvudet.
Hade där funnits barn i sällskapet hade ryska revolutionen aldrig skett. Eller Franska. Lenin hade suttit med en barnskallra istället för att smida ränker mot tsaren, Robespierre hade byggt mobiler att hänga över spjälsängen istället för att uppvigla folket.
’Ta honom härifrån nu. Vi får träffas hemma över bryggkaffe och bullar från frysen. Han är för fin för vuxenvärlden.’
Lizzies bror packar ner den lille i barnvagnen. När han går vänder han sig om och vinkar. ’Vi ses hemma hos oss sen då, där vi kan få förundras ifred över att barnet rör sig. Där vi kan få diskutera när det är dags för honom att gå och vilket som kommer att vara hans fösta ord.’
’Ja det gör vi. Det är rätt plats för sådant’ säger Frank Fernando. ’Där ska vi borra oss ner i fina saker. Här ska vi dricka kaffe och prata vuxet. Här vill vi tala till punkt.’
Det är trevligt också. Frank Fernando sitter bekvämt mot en gigantisk kudde med utsikt över gatan utanför. Servitriserna är sådär pop-snygga att det är svårt att inte titta trots att Lizzie sitter mittemot honom, han viftar efter påfyllning. Han vill säga ’damn good coffee’ precis som Agent Cooper i Twin Peaks. Han vill tro att det är gott med körsbärspaj. Snart kommer den där låten med Elliot Smith.
Här finns inga tribal. Här finns inga citat från Tisdagarna med Morrie.
När Frank Fernando bodde i Göteborg fikade han varje dag. Det var på den tiden man fick röka på kaféer. I ett moln av rök skakade han sig genom eftermiddagarna av allt koffein han drack, påtår är ju gratis. I alla fall om man hela tiden tar den första påtåren. Tio cigaretter på två timmar och vad de diskuterade, Frank Fernando och hans vänner.
Nu är det så mycket enklare med kaffe i bryggaren hemma och lite hembakta bullar från frysen. Ringer någon bjuder han hem dem. Eller går dit. Eller blir full.
Men när det finns så här trevliga ställen kanske det är dags igen.
Lizzies bror kommer förbi och med sig har han den alltid så bedårande sonen, tio månader gammal och utan att någonsin skrikit längre än två sekunder. Lizzies bror hämtar en barnstol och slår sig ner, beställer en pasta med parmaskinka. Frank Fernando och Lizzie smälter inför den lille, hans skratt är balsam för flottigt hår.
Det är först efter någon timme som Frank Fernando inser att de inte sagt någonting sammanhängande sedan Lizzies bror och den lille kom och satte sig. Varje mening har avbrutits av ett titta han skrattar eller är han inte hungrig igen? När ett barn är så betagande är det inte lätt att inse, men sanningen är att de förstör normalt vuxenliv. De är som katter och hundar, ingenting är viktigt nog för att inte kunna avbrytas för att påpeka hur söt Karo är när han juckar mot kylskåpsdörren, eller hur gosig Misse är när hon slickar sig på tassen.
’Ta honom härifrån’ säger Frank Fernando. ’Ni förstör någonting ihållande vackert för vuxna.’
’Vad menar du?’ frågar Lizzies bror.
’Din son är alldeles för söt för att vara här. Vi har precis återupptäckt hur fint det kan vara att sitta på kafé. Sedan ni kom har vi bara jollrat. Det är inte meningen att det ska vara så. Om ungen ändå kunde bete sig illa, så att man kunde strunta i honom.’
’Jag förstår vad du menar’ säger Lizzies bror. ’Men vänta bara tills ni får små. Man vill liksom ha med dem överallt.’
’Vad hade hänt om man hade fått röka här?’ frågar Frank Fernando. ’Hade du tagit med honom då?’
’Nej, självklart inte. Rökning skulle skada hans fina små lungor.’
’Du tänker rätt’ säger Frank Fernando. ’Helt rätt.’ Vad synd att de införde förbudet, tänker han. Sedan dess har de söta och bedårande tagit plats på så många av de ställen där vuxna går för att trivas. Och ingen kan koncentrera sig på annat än blöjbyten och helt fantastiska ögon. Det borde finnas ställen där man kan äta sin paj ifred, där man kan prata om våld, sex och film utan att hålla för öronen för de små, utan att förfaras över att de är födda till den här världen. Utan att stanna upp bara för att den lille vänder på huvudet.
Hade där funnits barn i sällskapet hade ryska revolutionen aldrig skett. Eller Franska. Lenin hade suttit med en barnskallra istället för att smida ränker mot tsaren, Robespierre hade byggt mobiler att hänga över spjälsängen istället för att uppvigla folket.
’Ta honom härifrån nu. Vi får träffas hemma över bryggkaffe och bullar från frysen. Han är för fin för vuxenvärlden.’
Lizzies bror packar ner den lille i barnvagnen. När han går vänder han sig om och vinkar. ’Vi ses hemma hos oss sen då, där vi kan få förundras ifred över att barnet rör sig. Där vi kan få diskutera när det är dags för honom att gå och vilket som kommer att vara hans fösta ord.’
’Ja det gör vi. Det är rätt plats för sådant’ säger Frank Fernando. ’Där ska vi borra oss ner i fina saker. Här ska vi dricka kaffe och prata vuxet. Här vill vi tala till punkt.’
Sizzla kan dö
Han har väntat så länge.
Förfest och Frank Fernando tar en klunk av sitt vita vin. De kollar på Youtube. Aimee Mann och Luke Skywalker. De söker på allt, musik blandas med vin och dans.
Frank Fernando sveper sitt glas och tar mod till sig, skriver in Sizzla i sökfältet och där är den: Sizzla take on homosexuals. Han har väntat så länge, Sizzla är ju en av de stora. Hur ska nu det här gå? Han har inte vågat trycka fram den tidigare, hur han ska parera om Sizzla ger uttryck för hat vet han inte.
Sizzla är ju så jävla bra.
Åh, han vill ju att han ska säga något bra.
Klippet laddar upp och där står han på en mörk scen och mellansnackar. ’We hate them faggots’ säger han tydligare än han sjunger.
Besviket fyller Frank Fernando sitt vinglas och tar en klunk. Publiken protesterar. 'We hate them lesbians too' och Sizzla börjar skratta. Lite så där urskuldande som människor gör när de inte har fler argument. Hade han inte väntat sig mothugg?
Och varför säger han så? Är det för att det egentligen ska vara sexigt när kvinnor hånglar naket? Sizzla måste poängtera att han hatar det också, även om han säkert gärna skulle se några av dem hångla över en spermswap. Det hörs i skrattet.
Anledningen till att just Sizzla var så bra är ju att Frank Fernando aldrig hört honom sjunga om homosexuella, inte en gång har han hört ord som butty-boy eller faggot-rage. Sizzla stod ju ut från den förhatliga raggan som är så svår att inte tycka om.
Men så står han där.
We hate them faggots.
Tydligare än så blir det inte.
We hate them lesbians.
När han står där, på den mörka scenen, och böjer sig bak i ett fegt skratt.
När han gör det slår han mot Frank Fernandos familj.
I den stunden gör Frank Fernando slut med honom. Man kan inte älska någon som inte kan känna kärlek. Precis som när man ser en tjusig tjej och bara vill ruska om henne för att hon är så fin. Så lär man känna henne och hon är alldeles tråkig och inte har några drömmar. Eller ställer sig upp och gör ett sieg heil. Då vill man inte ruska längre.
Sizzla kan dö. Frank Fernando hade trott att han var bättre än så. Musiken falnar. Alla de gånger han kört med fönstren nedvevade i gassande sol och skrikit as Jah was in the beginning suddas bort.
Familj är viktigare än musik.
Sizzla kan dö.
Förfest och Frank Fernando tar en klunk av sitt vita vin. De kollar på Youtube. Aimee Mann och Luke Skywalker. De söker på allt, musik blandas med vin och dans.
Frank Fernando sveper sitt glas och tar mod till sig, skriver in Sizzla i sökfältet och där är den: Sizzla take on homosexuals. Han har väntat så länge, Sizzla är ju en av de stora. Hur ska nu det här gå? Han har inte vågat trycka fram den tidigare, hur han ska parera om Sizzla ger uttryck för hat vet han inte.
Sizzla är ju så jävla bra.
Åh, han vill ju att han ska säga något bra.
Klippet laddar upp och där står han på en mörk scen och mellansnackar. ’We hate them faggots’ säger han tydligare än han sjunger.
Besviket fyller Frank Fernando sitt vinglas och tar en klunk. Publiken protesterar. 'We hate them lesbians too' och Sizzla börjar skratta. Lite så där urskuldande som människor gör när de inte har fler argument. Hade han inte väntat sig mothugg?
Och varför säger han så? Är det för att det egentligen ska vara sexigt när kvinnor hånglar naket? Sizzla måste poängtera att han hatar det också, även om han säkert gärna skulle se några av dem hångla över en spermswap. Det hörs i skrattet.
Anledningen till att just Sizzla var så bra är ju att Frank Fernando aldrig hört honom sjunga om homosexuella, inte en gång har han hört ord som butty-boy eller faggot-rage. Sizzla stod ju ut från den förhatliga raggan som är så svår att inte tycka om.
Men så står han där.
We hate them faggots.
Tydligare än så blir det inte.
We hate them lesbians.
När han står där, på den mörka scenen, och böjer sig bak i ett fegt skratt.
När han gör det slår han mot Frank Fernandos familj.
I den stunden gör Frank Fernando slut med honom. Man kan inte älska någon som inte kan känna kärlek. Precis som när man ser en tjusig tjej och bara vill ruska om henne för att hon är så fin. Så lär man känna henne och hon är alldeles tråkig och inte har några drömmar. Eller ställer sig upp och gör ett sieg heil. Då vill man inte ruska längre.
Sizzla kan dö. Frank Fernando hade trott att han var bättre än så. Musiken falnar. Alla de gånger han kört med fönstren nedvevade i gassande sol och skrikit as Jah was in the beginning suddas bort.
Familj är viktigare än musik.
Sizzla kan dö.
Höga fotvalv ger ingen löpare
’Oj, vilka höga fotvalv du har.’ Den blonde gästen som spenderat natten hemma hos Frank Fernando och Lizzie stirrar förundrat på Frank Fernandos bara fötter som vilar i Lizzies knä. Frank Fernando börjar fnissa, det var oväntat. ’Vet du att det inte finns någon framgångsrik löpare som har höga fotvalv?’ fortsätter den blonde gästen.
’Då får jag väl hitta en annan pensionsförsäkring’ skrattar Frank Fernando.
Storsjöyrans sista dag har passerat. På frukostbordet står vaniljyoghurt och äggröra, ingen dricker kaffe bortsett från Frank Fernando. Nattens ölburkar är ursköljda och står uppochnedvända i diskhon. Vaxduken har korvat sig lite i ena hörnet. Den blonde gästen tar en stor tugga ägg och sneglar mot Sparvens rödögda petande i juiceglaset.
’Klart Sparven måste knulla’ hade Lizzie sagt efter Håkan Hellström. ’Vi bjuder till efterfest, sen drar vi oss tillbaka.’ Vigt dansade hon genom folkmassan och det strilande regnet, Frank Fernando hade svårigheter att följa med, hela tiden stannades han upp av människor i vägen. Först hörde han inte, Håkan Hellström hade varit så bra, alla hade dansat i regnet.
Plaskande tog de sig genom utgången och gick med långa steg hem. ’Klart Sparven måste knulla’ upprepade Frank Fernando när de passerade Coop Forum och han insåg att den blonde killen som Sparven hållit i handen till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger gick några steg bakom honom. ’Vad tyckte du var bäst på yran?’ frågade han honom.
’Kent.’
Lizzie sprang iväg en bit. Jämfota stänkte hon upp vatten över en reklampratare som vajade i vinden. Kassler tjugonio kronor kilot. Svart text på vit botten. Versaler.
’Själv då’ frågade den blonde.
Frank Fernando stannade upp vid skyltfönstret och drog med handen genom håret, skulle han tagit läppstift? ’Kent var bra, men jag har ingen historia med dem. Jag gillade Lykke Li, cool tjej. Hästpojken och Florence Valentin hade en jävla energi. Vi såg två låtar med ett tvåmannaband som hette Wildbirds and Peacedrums, de spelade trummor samtidigt och tjejen sjöng som om hon drömde. Håkan var bäst.’
’Jag gillade Winnerbäck.’
Lizzie och Sparven hade hunnit en bit framför dem, den blonde tittade oroligt efter dem. Frank Fernando tog sats och började springa, Conversen klapprade mot den fuktiga marken. Farten nyktrade. Vinden i ansiktet gav en känsla av snabbhet.
’Får jag ta det sista?’ Den blonde gästen viftar med paketet vaniljyoghurt mot de andra. Efter att ha försäkrat sig om att det är okej, trycker han ut tjock yoghurt i skålen med ett pruttande ljud. Malande börjar han äta. Han ser trött ut, de hade inte stigit upp förrän tolv.
’Du är läkare va?’ frågar Frank Fernando.
’AT’ svarar han snabbt med yoghurt i munnen.
’Är det därför du vet om det där om hålfötterna?’
’Antar det.’ Den blonde gästen drar med skeden i skålens botten. Samma regn som när de gick hem smattrar mot rutan. 'Du kan vara bra på att springa, men du kommer att skada dig om du tränar som en elitidrottsman.'
’Då får jag väl hitta en annan pensionsförsäkring’ skrattar Frank Fernando.
Storsjöyrans sista dag har passerat. På frukostbordet står vaniljyoghurt och äggröra, ingen dricker kaffe bortsett från Frank Fernando. Nattens ölburkar är ursköljda och står uppochnedvända i diskhon. Vaxduken har korvat sig lite i ena hörnet. Den blonde gästen tar en stor tugga ägg och sneglar mot Sparvens rödögda petande i juiceglaset.
’Klart Sparven måste knulla’ hade Lizzie sagt efter Håkan Hellström. ’Vi bjuder till efterfest, sen drar vi oss tillbaka.’ Vigt dansade hon genom folkmassan och det strilande regnet, Frank Fernando hade svårigheter att följa med, hela tiden stannades han upp av människor i vägen. Först hörde han inte, Håkan Hellström hade varit så bra, alla hade dansat i regnet.
Plaskande tog de sig genom utgången och gick med långa steg hem. ’Klart Sparven måste knulla’ upprepade Frank Fernando när de passerade Coop Forum och han insåg att den blonde killen som Sparven hållit i handen till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger gick några steg bakom honom. ’Vad tyckte du var bäst på yran?’ frågade han honom.
’Kent.’
Lizzie sprang iväg en bit. Jämfota stänkte hon upp vatten över en reklampratare som vajade i vinden. Kassler tjugonio kronor kilot. Svart text på vit botten. Versaler.
’Själv då’ frågade den blonde.
Frank Fernando stannade upp vid skyltfönstret och drog med handen genom håret, skulle han tagit läppstift? ’Kent var bra, men jag har ingen historia med dem. Jag gillade Lykke Li, cool tjej. Hästpojken och Florence Valentin hade en jävla energi. Vi såg två låtar med ett tvåmannaband som hette Wildbirds and Peacedrums, de spelade trummor samtidigt och tjejen sjöng som om hon drömde. Håkan var bäst.’
’Jag gillade Winnerbäck.’
Lizzie och Sparven hade hunnit en bit framför dem, den blonde tittade oroligt efter dem. Frank Fernando tog sats och började springa, Conversen klapprade mot den fuktiga marken. Farten nyktrade. Vinden i ansiktet gav en känsla av snabbhet.
’Får jag ta det sista?’ Den blonde gästen viftar med paketet vaniljyoghurt mot de andra. Efter att ha försäkrat sig om att det är okej, trycker han ut tjock yoghurt i skålen med ett pruttande ljud. Malande börjar han äta. Han ser trött ut, de hade inte stigit upp förrän tolv.
’Du är läkare va?’ frågar Frank Fernando.
’AT’ svarar han snabbt med yoghurt i munnen.
’Är det därför du vet om det där om hålfötterna?’
’Antar det.’ Den blonde gästen drar med skeden i skålens botten. Samma regn som när de gick hem smattrar mot rutan. 'Du kan vara bra på att springa, men du kommer att skada dig om du tränar som en elitidrottsman.'
torsdag 31 juli 2008
Jägaren
Det är sommarens sista dag om man ska tro tidningarna. I panik springer Frank Fernando ut för att sola sin likbleka kropp, något som tidigare inte känts viktigt alls är helt plötsligt angeläget. Han lägger ut en filt på gräsmattan, ställer upp en stol och lägger fram korsord och en bok. Med ryggen mot solen börjar han bränna bort finnar och snusk från nacken och nedåt. Snart faller svettdroppar ner från hakan och sugs in mellan pärmarna på boken. Det är olidligt varmt.
Att bry sig om något så förgängligt som solbränna är underligt, i alla fall i ett årstidsfluktuerande land som Sverige. Färgen kommer ju att försvinna lika snabbt som den infinner sig, kommer bara att öppna dörren och gå ut igen som en gäst på en bar som tagit några brännande supar. Hade Frank Fernando bott i LA skulle det vara mer relevant, där går solen aldrig ner. Där tar sommaren aldrig slut.
Men det är viktigt att se ut som att man gillar att vara utomhus, intalar Frank Fernando sig själv. Vad ska de tro på jobbet om han kommer tillbaka blekare än när han åkte? Långt där inne i hans kropp bor en jägare, en utomhussjäl som vandrar genom skogen och ensamseglar till Tokyo, som rider på svallande vågor och äter rå fisk med händerna. Även om jägaren sällan visar sig, är det viktigt att ge sken av att han faktiskt har dragit ut på jakt.
Från centrum hörs de första ljuden av kvällens yra, redan fulla ungdomar strövar över gatorna med klapprande fötter. Det är Storsjöyra i Östersund och ikväll ska Frank Fernando gå på konsert. I kylen har han två flaskor vitt vin, solen står fortfarande högt, ingenting kommer kunna gå fel. Han ska se Joel Alme och Florence Valentin. Kanske ska han se Kent, men de spelar samtidigt som Hästpojken. Självklart ska han se Blondie och låta sig sprayas av det åttiotal som behagligt kommer att falla över staden.
Frank Fernando sätter sig i stolen och lutar sig bakåt. Hans ben har somnat efter att ha suttit i skräddarställning, myror springer längs blodådrorna. En timme till bara. Ikväll ska jägaren ut på yran. Hand i hand med Lizzie är han redo att bli beundrad och hyllad. Solbrännan må vara förgänglig, men ikväll kommer den att accentuera hans skönhet. Ikväll, i alla fall för en kväll.
Att bry sig om något så förgängligt som solbränna är underligt, i alla fall i ett årstidsfluktuerande land som Sverige. Färgen kommer ju att försvinna lika snabbt som den infinner sig, kommer bara att öppna dörren och gå ut igen som en gäst på en bar som tagit några brännande supar. Hade Frank Fernando bott i LA skulle det vara mer relevant, där går solen aldrig ner. Där tar sommaren aldrig slut.
Men det är viktigt att se ut som att man gillar att vara utomhus, intalar Frank Fernando sig själv. Vad ska de tro på jobbet om han kommer tillbaka blekare än när han åkte? Långt där inne i hans kropp bor en jägare, en utomhussjäl som vandrar genom skogen och ensamseglar till Tokyo, som rider på svallande vågor och äter rå fisk med händerna. Även om jägaren sällan visar sig, är det viktigt att ge sken av att han faktiskt har dragit ut på jakt.
Från centrum hörs de första ljuden av kvällens yra, redan fulla ungdomar strövar över gatorna med klapprande fötter. Det är Storsjöyra i Östersund och ikväll ska Frank Fernando gå på konsert. I kylen har han två flaskor vitt vin, solen står fortfarande högt, ingenting kommer kunna gå fel. Han ska se Joel Alme och Florence Valentin. Kanske ska han se Kent, men de spelar samtidigt som Hästpojken. Självklart ska han se Blondie och låta sig sprayas av det åttiotal som behagligt kommer att falla över staden.
Frank Fernando sätter sig i stolen och lutar sig bakåt. Hans ben har somnat efter att ha suttit i skräddarställning, myror springer längs blodådrorna. En timme till bara. Ikväll ska jägaren ut på yran. Hand i hand med Lizzie är han redo att bli beundrad och hyllad. Solbrännan må vara förgänglig, men ikväll kommer den att accentuera hans skönhet. Ikväll, i alla fall för en kväll.
Höga kusten finns inte
Motorn kämpar i trånga uppförsbackar, vägrenen kantas av tätvuxna träd och röda sommarstugor med vita knutar och flagga på tomten. Då och då passerar de en av solskenet glittrande sjö. Det är vackert, oerhört vackert, en kvarlämning av någonting ursvenskt. Tydligen ska landskapet ha varit bebott i över sjutusen år.
’Men havet då?’ frågar Lizzie. Trots att hotellreceptionisten i Örnsköldsvik berättat för dem hur enkelt det är att komma till ställen med fantastisk utsikt över stupbranta klippor, har de fortfarande inte sett en skymt av havsvatten. Man tror ju att vägen ska ligga dikt an med havslinjen, i alla fall om det ska kallas för utsiktsväg, men om den nu inte gör det ska det i varje fall gå att komma dit via avstickare.
Utsiktslöst.
’Jag tror inte att Höga kusten finns.’ Frank Fernando spänner käkarna och trycker till på gasen. ’Vi har åkt över fyrtio minuter från stora vägen nu, längre bort än så kan inte havet ligga.’
’Tror du att det är fel på kartorna?’
’Jag tror att Höga kusten är en myt. Precis som troll och skogsrå, eller att man blir glad av att dansa Macarena. Undrar bara hur de fick med det här på världsarvslistan. Vi vänder, här ska inte spenderas mer bensin på att försöka finna någonting som inte finns. Fan, det är ju som att söka efter Graalen, jag känner mig precis som Arthur i Excalibur. Har du sett den?’
Lizzie tänker efter en stund. ’Nä’ säger hon tveksamt. ’Tror inte det.’
’Har du det skulle du minnas den’ säger Frank Fernando säkert. ’Den är typ fyra timmar lång orgie i rustningar och dimma över leriga kärr. Och så innehåller den en sexscen med en kille i full rustning som betäcker en naken kvinna on top of her. Måste vara trickfilmat, stackars tjej skulle krossas om det var verklighet. Vet du vad de där rustningarna väger? Det är lite kittlande när man tänker på det.’
’Undrar hur han får fram den.’ Lizzie tittar tankfullt ut genom fönstret. ’Hade de lucka?’
Frank Fernando vänder bilen vid en infart. En hund skäller efter dem när de kör iväg, tre dova skall som ekar över den närliggande sjön. De ser inte havet förrän de kommer fram till Höga-kustenbron några mil fram. Men det skulle lika gärna kunna vara en riktigt stor sjö. Folk har blivit lurade förr.
’Men havet då?’ frågar Lizzie. Trots att hotellreceptionisten i Örnsköldsvik berättat för dem hur enkelt det är att komma till ställen med fantastisk utsikt över stupbranta klippor, har de fortfarande inte sett en skymt av havsvatten. Man tror ju att vägen ska ligga dikt an med havslinjen, i alla fall om det ska kallas för utsiktsväg, men om den nu inte gör det ska det i varje fall gå att komma dit via avstickare.
Utsiktslöst.
’Jag tror inte att Höga kusten finns.’ Frank Fernando spänner käkarna och trycker till på gasen. ’Vi har åkt över fyrtio minuter från stora vägen nu, längre bort än så kan inte havet ligga.’
’Tror du att det är fel på kartorna?’
’Jag tror att Höga kusten är en myt. Precis som troll och skogsrå, eller att man blir glad av att dansa Macarena. Undrar bara hur de fick med det här på världsarvslistan. Vi vänder, här ska inte spenderas mer bensin på att försöka finna någonting som inte finns. Fan, det är ju som att söka efter Graalen, jag känner mig precis som Arthur i Excalibur. Har du sett den?’
Lizzie tänker efter en stund. ’Nä’ säger hon tveksamt. ’Tror inte det.’
’Har du det skulle du minnas den’ säger Frank Fernando säkert. ’Den är typ fyra timmar lång orgie i rustningar och dimma över leriga kärr. Och så innehåller den en sexscen med en kille i full rustning som betäcker en naken kvinna on top of her. Måste vara trickfilmat, stackars tjej skulle krossas om det var verklighet. Vet du vad de där rustningarna väger? Det är lite kittlande när man tänker på det.’
’Undrar hur han får fram den.’ Lizzie tittar tankfullt ut genom fönstret. ’Hade de lucka?’
Frank Fernando vänder bilen vid en infart. En hund skäller efter dem när de kör iväg, tre dova skall som ekar över den närliggande sjön. De ser inte havet förrän de kommer fram till Höga-kustenbron några mil fram. Men det skulle lika gärna kunna vara en riktigt stor sjö. Folk har blivit lurade förr.
Sista stugan för kvällen
’Du sa att du skulle komma efter ett halvår, du kommer efter en minut.’ Föreståndaren för campingen är från Holland, han är smal och ser ganska cool ut. Han ger en penna till Frank Fernando att skriva in sig med samtidigt som han kliar sig i det lockiga håret. Det visar sig att han bara varit i Sverige sedan februari. Imponerande vilken bra svenska han pratar.
Det är precis utanför Dorotea som Lizzie fått Frank Fernando att ringa campingen för att boka stuga, hon har en föraning. Trött och med ett fan-vi-är-ju-nästan-där-leende tar han upp telefonen och ringer, han tycker att det känns lite övermaga att ringa när de är så nära. Två minuter efter samtalet svänger de in på campingen. I telefonen hade han sagt att han kommer om en halvtimme timme.
Frank Fernando skriver sin signatur på papperet och får en nyckel med en orange älg i handen. Precis som han ska gå ut från receptionen hojtar föreståndaren till, han drar upp shortsen. ’Vet du att om du ringt en halv minut senare hade du inte fått stugan? Det var en gubbe här, jag skulle precis betjäna honom när du ringde. Med fingret hejdade jag honom och svarade. Det var du som ringde, roligt va? Han ville också ha en stuga.’ Föreståndaren skrattar till. ’Det var sista stugan.’
’Tackar för det’ säger Frank Fernando och slänger med nyckeln i luften töntkäckt. ’Då hade vi fått tälta. Jag hatar att sätta upp tält, ännu mer att vika ihop dem.’
Med varsin folköl utanför stugan berättar Frank Fernando för Lizzie om hur nära det var att de behövt tälta. ’Och nu sitter vi här med väggar och allt. Bra va?’
’Jag kände det på mig, det var därför jag bad dig ringa.’ Lizzie himlar med ögonen och påminner för en sekund om Linda Blair. ’På sista tiden har jag fått någon typ av föraningar, att jag liksom ser vad som kommer att hända.’
’Fan Lizzie, du skrämmer mig. Är du synsk?’ Han försöker skölja ner en orolig känsla med en klunk öl. Vad kommer härnäst? En kaskadspya? Ett rullande huvud?
Lizzie svarar inte. Med ett gåtfullt leende på läpparna sitter hon tyst flera minuter. Hade det funnits tankebubblor i verkligheten, skulle Frank Fernando se bilder av vodoo-dockor och män täckta i blod i en bubblig ring över hennes huvud. Nu finns inte tankebubblor, så Frank Fernando sitter bara tyst och betraktar sin Lizzie utan att förstå vad som försiggår i hennes huvud.
Efter en stund börjar de prata om annat. Skymningen kommer och med den inar mygg rakt in i deras öron. Frank Fernando dricker av sin folköl, men hur mycket han än dricker försvinner inte oron från bröstet. Ikväll är det bäst att hålla sig vaken, tänker han. Lizzie rycker till som om hon hört honom.
Det är precis utanför Dorotea som Lizzie fått Frank Fernando att ringa campingen för att boka stuga, hon har en föraning. Trött och med ett fan-vi-är-ju-nästan-där-leende tar han upp telefonen och ringer, han tycker att det känns lite övermaga att ringa när de är så nära. Två minuter efter samtalet svänger de in på campingen. I telefonen hade han sagt att han kommer om en halvtimme timme.
Frank Fernando skriver sin signatur på papperet och får en nyckel med en orange älg i handen. Precis som han ska gå ut från receptionen hojtar föreståndaren till, han drar upp shortsen. ’Vet du att om du ringt en halv minut senare hade du inte fått stugan? Det var en gubbe här, jag skulle precis betjäna honom när du ringde. Med fingret hejdade jag honom och svarade. Det var du som ringde, roligt va? Han ville också ha en stuga.’ Föreståndaren skrattar till. ’Det var sista stugan.’
’Tackar för det’ säger Frank Fernando och slänger med nyckeln i luften töntkäckt. ’Då hade vi fått tälta. Jag hatar att sätta upp tält, ännu mer att vika ihop dem.’
Med varsin folköl utanför stugan berättar Frank Fernando för Lizzie om hur nära det var att de behövt tälta. ’Och nu sitter vi här med väggar och allt. Bra va?’
’Jag kände det på mig, det var därför jag bad dig ringa.’ Lizzie himlar med ögonen och påminner för en sekund om Linda Blair. ’På sista tiden har jag fått någon typ av föraningar, att jag liksom ser vad som kommer att hända.’
’Fan Lizzie, du skrämmer mig. Är du synsk?’ Han försöker skölja ner en orolig känsla med en klunk öl. Vad kommer härnäst? En kaskadspya? Ett rullande huvud?
Lizzie svarar inte. Med ett gåtfullt leende på läpparna sitter hon tyst flera minuter. Hade det funnits tankebubblor i verkligheten, skulle Frank Fernando se bilder av vodoo-dockor och män täckta i blod i en bubblig ring över hennes huvud. Nu finns inte tankebubblor, så Frank Fernando sitter bara tyst och betraktar sin Lizzie utan att förstå vad som försiggår i hennes huvud.
Efter en stund börjar de prata om annat. Skymningen kommer och med den inar mygg rakt in i deras öron. Frank Fernando dricker av sin folköl, men hur mycket han än dricker försvinner inte oron från bröstet. Ikväll är det bäst att hålla sig vaken, tänker han. Lizzie rycker till som om hon hört honom.
Hur kan någon sjunka så lågt?
Medicinen delas ut tre gånger per dag, paketerad i små färgade kondomer där varje färg avser en speciell dag i veckan. Igår var det onsdag: röd kondom. På varje kondom står namn och personnummer på personen som medicinen är avsedd för, de delas ut i tur och ordning och sköterskan bockar av namnen i en lista för att minimera att det uppstår mankemang. Det är ett renodlat maskineri som måste följas till punkt och pricka; historiskt har felmedicinering skett alltför många gånger med ibland ödesdigra följder och, i samtliga fall, upprörda nära och kära som skrikit sig hesa av ilska och oro, det finns ju ingen som stilla ser på hur farmor blivit botad mot tarmbesvär när hon i själva verket har kraftiga svallningar, liggsår och cancer.
Lizzies mormor sitter i sin rullstol framför teven i allrummet och väntar på sin medicin och läggdags. Klockan är något över åtta. Hon har turen att ha fått komma till ett hem inte så underbemannat att de gamla tvingas i säng redan på eftermiddagen, om det har hon läst i tidningen. Vilken fasa. Upp ur sängen klockan åtta, tillbaka klockan fyra. Vad gör man då? Hur gammal man än är kan man bara sova så många timmar, resten av tiden måste gå åt till att ligga där och ha lite ont och minnas höskullen från när man var ung. Teven visar reseprogram, det är lite svårt att följa de där personerna i rutan, de klipper ju hela tiden så det blir liksom inget sammanhang. Har hon varit ute idag? Svagt minns hon hur hon rullades ut på en gräsplätt och fick kaffe och citronkex, men det kan ju ha varit igår.
Vanligtvis kommer medicinen klockan åtta. Fem över om de har mycket att göra. Sedan brukar det bli sängen mellan halv nio och nio. Nu är klockan snart tio över åtta, värst vad de måste vara upptagna, Gordana och Lisa och hon den nya med tuttarna vad hon nu heter. Faktiskt har hon inte sett dem alls på ett tag.
Inte för att medicinen verkar hjälpa heller. De senaste veckorna har hon haft ont i ryggslutet och bröstet, ibland i mellangärdet, det är en smärta så ihållande och frän att hon måste luta sig framåt i rullstolen bara för att hämta andan. Men det skulle väl vara värre om hon inte fick någon alls, måste man anta.
’Jävla helveteshundar’ säger Lizzie med darrande röst och lägger på luren. ’Vet du vad de gjort?’
’Nej. Vem var det som ringde?’ Frank Fernando stänger av det rinnande vattnet och torkar av händerna mot byxorna.
’Mamma. Någon jävla idiot har öppnat mormors kondom med piller som hon får varje dag, och bytt ut morfinet mot något annat. Ingen vet mot vad. Hur kan de, stackars mormor måste ha jätteont.’ Lizzies kinder är mörkt röda och hon drar stressat i ett hårstrå med kluven topp.
’Vadå, så hon får inte sin medicin?’
’Nej, hon får inte sin medicin. Istället får hon någonting annat. Vem vet vad. Fan, det kan ju döda henne, om hon får fel grejor. Vem kan vara så nedrig?’ Det knäpper till när hon drar ut hårstrået och slänger det på golvet.
Frank Fernando minns hur hans farfar blind låg i smärtor på ett vårdhem i Karlskrona för många år sedan. Rummet luktade unket och mot slutet svarade han inte ens på tilltal. Utredningen efter hans död visade att han kunnat ha haft fler hyfsat friska år om inte läkaren skrivit ut medicin för en sjukdom det visade sig att han inte hade. Det gjorde honom blind och förvirrad. Och död. Frank Fernando minns att han tilläts leka på sjukhusgården när mamma och pappa var uppe hos farfar. Runt honom satt gamla under filtar och stirrade på honom.
’Vilka jävlar, att de kan sjunka så lågt. Hur mår hon?’ frågar han.
’Vet inte, antagligen har hon ont som fan.’
Teven stängs av mitt i reseprogrammet. Gordana kommer fram till Lizzies mormor och drar iväg henne till hennes rum utan att säga ett ord. Konstigt, är det inte? Gordana brukar ju prata så glatt, även om det inte finns en människa född att höra vad hon säger. Det tog månader att förstå att läääda betyder läggdags.
’Har jag fått min medicin idag?’ frågar Lizzies mormor.
Inget svar.
’Jag har så ont, tror du att det kan vara så att den inte hjälper?’
Gordana lyfter över henne till sängen och daskar till kudden under hennes huvud. När hon lämnar rummet är taklampan fortfarande tänd. Innan Lizzies mormor hunnit fundera över det kommer den nya flickan med tuttarna in med allvarlig blick. ’Såja, Lizzies mormor’ säger hon. ’Imorgon kommer allt att bli bättre ska du se. Imorgon ska du få medicin.’
’Den fungerar ju ändå inte’ säger Lizzies mormor till ryggen på hon med tuttarna, som i farten släcker lampan innan dörren slår igen bakom henne. Inte ens ryggen kan dölja hur stora de där brösten är, tänker mormor och kurar ihop av en stöt rakt i mellangärdet.
’Om det ska göra så här ont kan jag lika gärna vara död’ flämtar hon under ett kort avbrott mellan smärtorna. Hon försöker minnas om hon fick någon medicin idag. Var det idag hon fick komma ut och sitta i solen en stund? Var det idag hon åt citronkex?
Lizzies mormor sitter i sin rullstol framför teven i allrummet och väntar på sin medicin och läggdags. Klockan är något över åtta. Hon har turen att ha fått komma till ett hem inte så underbemannat att de gamla tvingas i säng redan på eftermiddagen, om det har hon läst i tidningen. Vilken fasa. Upp ur sängen klockan åtta, tillbaka klockan fyra. Vad gör man då? Hur gammal man än är kan man bara sova så många timmar, resten av tiden måste gå åt till att ligga där och ha lite ont och minnas höskullen från när man var ung. Teven visar reseprogram, det är lite svårt att följa de där personerna i rutan, de klipper ju hela tiden så det blir liksom inget sammanhang. Har hon varit ute idag? Svagt minns hon hur hon rullades ut på en gräsplätt och fick kaffe och citronkex, men det kan ju ha varit igår.
Vanligtvis kommer medicinen klockan åtta. Fem över om de har mycket att göra. Sedan brukar det bli sängen mellan halv nio och nio. Nu är klockan snart tio över åtta, värst vad de måste vara upptagna, Gordana och Lisa och hon den nya med tuttarna vad hon nu heter. Faktiskt har hon inte sett dem alls på ett tag.
Inte för att medicinen verkar hjälpa heller. De senaste veckorna har hon haft ont i ryggslutet och bröstet, ibland i mellangärdet, det är en smärta så ihållande och frän att hon måste luta sig framåt i rullstolen bara för att hämta andan. Men det skulle väl vara värre om hon inte fick någon alls, måste man anta.
’Jävla helveteshundar’ säger Lizzie med darrande röst och lägger på luren. ’Vet du vad de gjort?’
’Nej. Vem var det som ringde?’ Frank Fernando stänger av det rinnande vattnet och torkar av händerna mot byxorna.
’Mamma. Någon jävla idiot har öppnat mormors kondom med piller som hon får varje dag, och bytt ut morfinet mot något annat. Ingen vet mot vad. Hur kan de, stackars mormor måste ha jätteont.’ Lizzies kinder är mörkt röda och hon drar stressat i ett hårstrå med kluven topp.
’Vadå, så hon får inte sin medicin?’
’Nej, hon får inte sin medicin. Istället får hon någonting annat. Vem vet vad. Fan, det kan ju döda henne, om hon får fel grejor. Vem kan vara så nedrig?’ Det knäpper till när hon drar ut hårstrået och slänger det på golvet.
Frank Fernando minns hur hans farfar blind låg i smärtor på ett vårdhem i Karlskrona för många år sedan. Rummet luktade unket och mot slutet svarade han inte ens på tilltal. Utredningen efter hans död visade att han kunnat ha haft fler hyfsat friska år om inte läkaren skrivit ut medicin för en sjukdom det visade sig att han inte hade. Det gjorde honom blind och förvirrad. Och död. Frank Fernando minns att han tilläts leka på sjukhusgården när mamma och pappa var uppe hos farfar. Runt honom satt gamla under filtar och stirrade på honom.
’Vilka jävlar, att de kan sjunka så lågt. Hur mår hon?’ frågar han.
’Vet inte, antagligen har hon ont som fan.’
Teven stängs av mitt i reseprogrammet. Gordana kommer fram till Lizzies mormor och drar iväg henne till hennes rum utan att säga ett ord. Konstigt, är det inte? Gordana brukar ju prata så glatt, även om det inte finns en människa född att höra vad hon säger. Det tog månader att förstå att läääda betyder läggdags.
’Har jag fått min medicin idag?’ frågar Lizzies mormor.
Inget svar.
’Jag har så ont, tror du att det kan vara så att den inte hjälper?’
Gordana lyfter över henne till sängen och daskar till kudden under hennes huvud. När hon lämnar rummet är taklampan fortfarande tänd. Innan Lizzies mormor hunnit fundera över det kommer den nya flickan med tuttarna in med allvarlig blick. ’Såja, Lizzies mormor’ säger hon. ’Imorgon kommer allt att bli bättre ska du se. Imorgon ska du få medicin.’
’Den fungerar ju ändå inte’ säger Lizzies mormor till ryggen på hon med tuttarna, som i farten släcker lampan innan dörren slår igen bakom henne. Inte ens ryggen kan dölja hur stora de där brösten är, tänker mormor och kurar ihop av en stöt rakt i mellangärdet.
’Om det ska göra så här ont kan jag lika gärna vara död’ flämtar hon under ett kort avbrott mellan smärtorna. Hon försöker minnas om hon fick någon medicin idag. Var det idag hon fick komma ut och sitta i solen en stund? Var det idag hon åt citronkex?
onsdag 30 juli 2008
Var är Dennis Lyxzén?
Egentligen minns han inte längre vad han trodde eller tänkte, men att det skulle vara så här trodde han i varje fall inte. Det är som vilket jävla McDonalds som helst. Bakom disken står en aknebetäckt tonåring och darrar på läppen inför åsynen av Frank Fernando, finnarna riskerar att explodera vilken sekund som helst. Under en blå mössa sticker en pompong flottigt svart hår fram, ur framfickan tittar en stekspade upp, fan, killen har ju till och med finnar på händerna. Frank Fernando försöker undvika att nudda honom när han räcker fram kortet för att betala. Helst vill han inte få tillbaka det, han känner hur killens flott trängt in i plasten, det är ju inte så besvärligt att fixa ett nytt.
Egentligen började det med själva inresan till Umeå.
Det var här som straight edge blev ett ord på svenska, med nyktra ungar på skateboard och för stora t-shirtar med bandtryck som faktiskt var arga på riktigt, dessutom tillsammans med någon typ av ideologi och musikalitet. Det var här som McDonalds fick lägga ner för att ingen kom och köpte. När Frank Fernando parkerar bilen bredvid centrum väntar han sig se sextioåttamöten, hälsobutiker, skränig musik och medvetet folkliv. Och titta där, där ligger Dennis Lyxzén med en fana över hammaren och skäran, ja ligger han inte mitt i parken och viftar? Med samma energi som när han skrek Pump the brakes på badhuset i Örebro.
Men, på det torg som skulle göra sig så bra för uppvigling och slagord ligger de sida vid sida, på armlängds avstånd ligger McDonalds, Max, Kebab House, Subway. Insprängt mellan dem ligger glasskiosker och korvbarer. Torget fullkomligen badar i transfett. Frank Fernando sveper med blicken för att på syn på Dennis Lyxzén, men han finns inte att se. Kanske har han flyttat till Stockholm. Kanske står han på McDonalds och säljer pommes frites till tyskar.
Mitt på torget ligger Frasses, hamburgerbaren som var den största enskilda faktor till att McDonalds lade ner. Frank Fernando skakar på huvudet, är det bara en myt? McDonalds ligger ju där, alldeles om ett stenkast. Lade det någonsin ner? Blandar han ihop Umeå med någon annanstans? Sovjet?
Myterna om Frasses har följt honom ända sedan han umgicks med grabbgänget från Boden de där sena sommarkvällarna i Göteborg. ’Det är den enda snabbmat norrland äter’ sade Johannes. ’De är så fina där, man får liksom ett riktigt bemötande’ fortsatte David. Och nu står självaste Frank Fernando här framför disken och funderar på hur han bäst ska undvika att nudda sitt eget betalkort. Han hade trott att Frasses skulle erbjuda det där extra, inte bara plusmeny.
Men riktigt vad han förväntat sig vet han inte längre. Det enda han förstår är att det inte var det här. Frasses är som vilken annan hamburgerrestaurang som helst, varken bättre eller sämre. Eller kanske är de bättre för att de har någon typ av laxburgare, men det uppvägs i så fall av att man måste gå två meter åt sidan när man beställt, upprepa sin beställning för en annan person, och sedan flytta sig ytterligare två meter åt sidan för att andra ska få rum att upprepa sina beställningar. Sedan är det bara att trycka sig mot väggen, för strömmen av upprepade beställningar tar inte slut bara för att Frank Fernando inte fått sin mat.
Det är inte bättre bemötande. Det är inte straight edge. Det är definitivt inte den enda snabbmat norrland äter. Och var är Dennis Lyxzén?
Inte heller Umeå är vad han väntat sig. När han kom till Umeå hade han trott att det skulle vara något speciellt, att en aura av revolution skulle ligga över staden. Här finns inga torgmöten, det finns inte fler punkare än i någon annan stad. Istället sitter de där vanliga turisterna på parkbänkar och matar fåglar med delar från glasstruten, invånarna är lika feta som överallt annars, burkletare sträcker sig ner i soptunnorna efter tomburkar.
Där har han det. Frank Fernando har aldrig sett så prydliga burkletare. I andra städer företräds gebitet burkletare av framför allt alkisar eller någon äldre nysvensk. Ofta kan man på avstånd se vem som ska stoppa ner armen och rota runt i soptunnorna, det liksom syns i blicken eller på hur de drar med handen genom det allt flottigare håret. I Umeå kan man inte det. I Umeå ser de ut som vem som helst. När en av dem rotar genom en papperskorg alldeles nära Frank Fernando känner han att de till råga på allt luktar riktigt gott. Är det det som är resterna av straight edge?
Och visst, det måste han erkänna. I de prydliga burkletarna fnns alltså någonting som särskiljer Umeå. Dem har han aldrig tidigare stött på, inte någonstans. Det var inte alls vad han trodde när han parkerade bilen, men det innebär inte att det behöver vara sämre för det. Ibland är det ju bra när förutfattade meningar grusas.
’Klipp det där’ säger Frank Fernando till den aknebetäckte killen på Frasses när han sträcker tillbaka kortet. Killen tittar förvånat upp på honom. ’Gör det bara lilla du’ fortsätter han. ’Det kommer aldrig mer att gå att använda.’
'Och du, rör inte brickan är du snäll. Jag tar den.'
Utanför Frasses står Lizzie med någonting i handen. Solen skiner över torget, hennes hår reflekterar fladdrande solkatter. 'Har du köpt mjukglass?' frågar Frank Fernando och tittar på bägaren i hennes hand.
Lizzie skiner upp i ett leende. 'Ja, och vet du vad? Här kan man få den chokladdoppad. Det har jag inte sett på åratal. Vilken fanstastisk stad, eller vad säger du?'
Egentligen började det med själva inresan till Umeå.
Det var här som straight edge blev ett ord på svenska, med nyktra ungar på skateboard och för stora t-shirtar med bandtryck som faktiskt var arga på riktigt, dessutom tillsammans med någon typ av ideologi och musikalitet. Det var här som McDonalds fick lägga ner för att ingen kom och köpte. När Frank Fernando parkerar bilen bredvid centrum väntar han sig se sextioåttamöten, hälsobutiker, skränig musik och medvetet folkliv. Och titta där, där ligger Dennis Lyxzén med en fana över hammaren och skäran, ja ligger han inte mitt i parken och viftar? Med samma energi som när han skrek Pump the brakes på badhuset i Örebro.
Men, på det torg som skulle göra sig så bra för uppvigling och slagord ligger de sida vid sida, på armlängds avstånd ligger McDonalds, Max, Kebab House, Subway. Insprängt mellan dem ligger glasskiosker och korvbarer. Torget fullkomligen badar i transfett. Frank Fernando sveper med blicken för att på syn på Dennis Lyxzén, men han finns inte att se. Kanske har han flyttat till Stockholm. Kanske står han på McDonalds och säljer pommes frites till tyskar.
Mitt på torget ligger Frasses, hamburgerbaren som var den största enskilda faktor till att McDonalds lade ner. Frank Fernando skakar på huvudet, är det bara en myt? McDonalds ligger ju där, alldeles om ett stenkast. Lade det någonsin ner? Blandar han ihop Umeå med någon annanstans? Sovjet?
Myterna om Frasses har följt honom ända sedan han umgicks med grabbgänget från Boden de där sena sommarkvällarna i Göteborg. ’Det är den enda snabbmat norrland äter’ sade Johannes. ’De är så fina där, man får liksom ett riktigt bemötande’ fortsatte David. Och nu står självaste Frank Fernando här framför disken och funderar på hur han bäst ska undvika att nudda sitt eget betalkort. Han hade trott att Frasses skulle erbjuda det där extra, inte bara plusmeny.
Men riktigt vad han förväntat sig vet han inte längre. Det enda han förstår är att det inte var det här. Frasses är som vilken annan hamburgerrestaurang som helst, varken bättre eller sämre. Eller kanske är de bättre för att de har någon typ av laxburgare, men det uppvägs i så fall av att man måste gå två meter åt sidan när man beställt, upprepa sin beställning för en annan person, och sedan flytta sig ytterligare två meter åt sidan för att andra ska få rum att upprepa sina beställningar. Sedan är det bara att trycka sig mot väggen, för strömmen av upprepade beställningar tar inte slut bara för att Frank Fernando inte fått sin mat.
Det är inte bättre bemötande. Det är inte straight edge. Det är definitivt inte den enda snabbmat norrland äter. Och var är Dennis Lyxzén?
Inte heller Umeå är vad han väntat sig. När han kom till Umeå hade han trott att det skulle vara något speciellt, att en aura av revolution skulle ligga över staden. Här finns inga torgmöten, det finns inte fler punkare än i någon annan stad. Istället sitter de där vanliga turisterna på parkbänkar och matar fåglar med delar från glasstruten, invånarna är lika feta som överallt annars, burkletare sträcker sig ner i soptunnorna efter tomburkar.
Där har han det. Frank Fernando har aldrig sett så prydliga burkletare. I andra städer företräds gebitet burkletare av framför allt alkisar eller någon äldre nysvensk. Ofta kan man på avstånd se vem som ska stoppa ner armen och rota runt i soptunnorna, det liksom syns i blicken eller på hur de drar med handen genom det allt flottigare håret. I Umeå kan man inte det. I Umeå ser de ut som vem som helst. När en av dem rotar genom en papperskorg alldeles nära Frank Fernando känner han att de till råga på allt luktar riktigt gott. Är det det som är resterna av straight edge?
Och visst, det måste han erkänna. I de prydliga burkletarna fnns alltså någonting som särskiljer Umeå. Dem har han aldrig tidigare stött på, inte någonstans. Det var inte alls vad han trodde när han parkerade bilen, men det innebär inte att det behöver vara sämre för det. Ibland är det ju bra när förutfattade meningar grusas.
’Klipp det där’ säger Frank Fernando till den aknebetäckte killen på Frasses när han sträcker tillbaka kortet. Killen tittar förvånat upp på honom. ’Gör det bara lilla du’ fortsätter han. ’Det kommer aldrig mer att gå att använda.’
'Och du, rör inte brickan är du snäll. Jag tar den.'
Utanför Frasses står Lizzie med någonting i handen. Solen skiner över torget, hennes hår reflekterar fladdrande solkatter. 'Har du köpt mjukglass?' frågar Frank Fernando och tittar på bägaren i hennes hand.
Lizzie skiner upp i ett leende. 'Ja, och vet du vad? Här kan man få den chokladdoppad. Det har jag inte sett på åratal. Vilken fanstastisk stad, eller vad säger du?'
lördag 26 juli 2008
Raggarparad i Rättvik
I Rättvik är det raggarträff i helgen, en happening som, visar det sig, drar till sig folk från de mest långväga platser. Karavaner av veteranbilar med mustaschprydda män, nedvevade tygtak och Eddie Meduza eller Elvis i högtalarna, cruisar tålmodigt fram längs väg femtio. I baksätet sitter kvinnor med sexuell peak på sextiotalet - och då har kvinnor en betydligt senare sexuell mognad än män – iklädda mörkt blå mascara och sjalett. Någon röker cigaretter på plastpinne. De flesta har djup urringning.
Frank Fernando sitter allt mer stressad i en evighetslång kö bilar dubbelt så gamla som han själv. Det är inte ens någon mening med att köra om, så långt han kan se tomkör lågt ställda pimp-my-ride-forntid sig fram i ultrarapid.
Visst är det roligt att folk har intressen, men att cruisa Rättvik känns som ett relativt tafatt sådant. Hur långt har folk åkt för att komma dit? Att åka parad genom en inte ens liten stad på fritiden verkar lite slösaktigt med den lilla tid vi har, är det inte så att man i slutänden gör det i syfte att få ligga dessutom? Vem ska de ragga upp om tanten sitter i baksätet och studsar till King Creole. ’Hej, vill du ha trekant med tanta och undertecknad?’
En svepande blick över till baksätet, sedan tillbaka. ’Skulle inte tro det.’
Bortkastat.
Synd att det inte regnar, så skulle han slippa se all denna gammelmodiga kåthet. Då skulle de vara tvungna att veva tillbaka taken på plats och blåsa röken ut genom fönstret.
Bilkön transformeras till en regelrätt parad när de når Rättvik. Lika plötsligt som oväntat visar det sig att Frank Fernando blir en del av paraden, trots att han bara är på genomresa till Östersund. Med bar överkropp i sin röda Peugeot från nittiosju och Rastaman Vibration på högsta volym sticker han klart ut från de informella normer som vid denna tidpunkt rår i Rättvik. Trots att han sticker ut verkar ingen se honom, människor på gatorna har bara ögon för veteranbilarna. ’Jag har i alla fall nya bromsskivor’ skriker Frank Fernando genom den nedvevade rutan.
’Jag med, fast i original’ hör han hur någon i bilen framför svarar.
Kanske jag också har, det vet ju inte du, tänker Frank Fernando. Men han säger ingenting, han har i färskt minne berättelser om hur Sheriffen blev jagad genom Trollhättan som ung av just raggare. De hade dragit kniv från någon ficka i skinnvästen, och ormskinnsbootsen klapprade allt snabbare mot gatstenarna bakom honom. Lyckligtvis visade sig fördomarna om raggares konditionsnivå stämma de gångerna. Redan efter några kvarter stannade de med ena handen tryckt i mellangärdet och rosslig andning. Men man vet ju aldrig, det är bäst att vara försiktig.
Framför Frank Fernando glider en gräddvit Cadillac fram, bländande nyputsad reflekterar den solen effektivt under hans solskydd. Han tvingas till ett russingrin. ’Mamma är den där raggaren naken’ hör han ett barn skrika. Han tittar efter var rösten kommer från. En pojke i sjuårsåldern pekar rakt mot honom, samtidigt som han rycker i sin mammas jeansskjorta.
’Vad konstig han ser ut, är han kines?’ frågar pojken igen. Dumma unge, fattar han inte att Frank Fernando russingrinar för att han knappt kan se någonting. Jävla Cadillac. Han pekar finger mot ungen, som förvånad börjar grina. Hans mamma böjer sig ner mot honom för att trösta, snart därefter vänder hon sig och tittar argt rakt på Frank Fernando. Han rycker på axlarna mot henne, vill förmedla en slags vad-kan-man-göra-åt-grinande-barn-känsla.
Mamman rätar på sig och tänder en cigarett som hon genast fimpar rakt i handflatan. Hela tiden med blicken fastnaglad på Frank Fernando. Han drar efter andan.
Förskräckt vevar han snabbt upp sin fönsterruta. Han tittar bort.
Lyckligtvis är Rättvik en väldigt liten stad. När han kommer ut på andra sidan ser han bara mötande bilar. Körfältet framför honom ligger helt tomt. Han gasar till och lämnar ansamlingen raggare och sporadiska galningar bakom sig, vid sidan ser han hur den mötande bilkön blir suddigare ju fortare han kör. Frank Fernando är glad över att komma därifrån, slippa se all denna likriktning och föråldrad ungdomlighet. Han känner att han är bättre än alla dessa människor. Frank Fernandos intressen är i alla fall verkliga, intressanta och innehållsrika.
Han börjar rabbla för sig själv vad han är intresserad av. En kort stund senare tystnar han och faktiskt skäms lite. Det verkar som att han i stort sett är intresserad av samma sak som raggarna: att knulla, transportera sig till nya platser och lyssna på musik. Fan också, då kanske han inte är så mycket bättre än dem. Nåja, han har ju i alla fall tak på bilen.
Frank Fernando sitter allt mer stressad i en evighetslång kö bilar dubbelt så gamla som han själv. Det är inte ens någon mening med att köra om, så långt han kan se tomkör lågt ställda pimp-my-ride-forntid sig fram i ultrarapid.
Visst är det roligt att folk har intressen, men att cruisa Rättvik känns som ett relativt tafatt sådant. Hur långt har folk åkt för att komma dit? Att åka parad genom en inte ens liten stad på fritiden verkar lite slösaktigt med den lilla tid vi har, är det inte så att man i slutänden gör det i syfte att få ligga dessutom? Vem ska de ragga upp om tanten sitter i baksätet och studsar till King Creole. ’Hej, vill du ha trekant med tanta och undertecknad?’
En svepande blick över till baksätet, sedan tillbaka. ’Skulle inte tro det.’
Bortkastat.
Synd att det inte regnar, så skulle han slippa se all denna gammelmodiga kåthet. Då skulle de vara tvungna att veva tillbaka taken på plats och blåsa röken ut genom fönstret.
Bilkön transformeras till en regelrätt parad när de når Rättvik. Lika plötsligt som oväntat visar det sig att Frank Fernando blir en del av paraden, trots att han bara är på genomresa till Östersund. Med bar överkropp i sin röda Peugeot från nittiosju och Rastaman Vibration på högsta volym sticker han klart ut från de informella normer som vid denna tidpunkt rår i Rättvik. Trots att han sticker ut verkar ingen se honom, människor på gatorna har bara ögon för veteranbilarna. ’Jag har i alla fall nya bromsskivor’ skriker Frank Fernando genom den nedvevade rutan.
’Jag med, fast i original’ hör han hur någon i bilen framför svarar.
Kanske jag också har, det vet ju inte du, tänker Frank Fernando. Men han säger ingenting, han har i färskt minne berättelser om hur Sheriffen blev jagad genom Trollhättan som ung av just raggare. De hade dragit kniv från någon ficka i skinnvästen, och ormskinnsbootsen klapprade allt snabbare mot gatstenarna bakom honom. Lyckligtvis visade sig fördomarna om raggares konditionsnivå stämma de gångerna. Redan efter några kvarter stannade de med ena handen tryckt i mellangärdet och rosslig andning. Men man vet ju aldrig, det är bäst att vara försiktig.
Framför Frank Fernando glider en gräddvit Cadillac fram, bländande nyputsad reflekterar den solen effektivt under hans solskydd. Han tvingas till ett russingrin. ’Mamma är den där raggaren naken’ hör han ett barn skrika. Han tittar efter var rösten kommer från. En pojke i sjuårsåldern pekar rakt mot honom, samtidigt som han rycker i sin mammas jeansskjorta.
’Vad konstig han ser ut, är han kines?’ frågar pojken igen. Dumma unge, fattar han inte att Frank Fernando russingrinar för att han knappt kan se någonting. Jävla Cadillac. Han pekar finger mot ungen, som förvånad börjar grina. Hans mamma böjer sig ner mot honom för att trösta, snart därefter vänder hon sig och tittar argt rakt på Frank Fernando. Han rycker på axlarna mot henne, vill förmedla en slags vad-kan-man-göra-åt-grinande-barn-känsla.
Mamman rätar på sig och tänder en cigarett som hon genast fimpar rakt i handflatan. Hela tiden med blicken fastnaglad på Frank Fernando. Han drar efter andan.
Förskräckt vevar han snabbt upp sin fönsterruta. Han tittar bort.
Lyckligtvis är Rättvik en väldigt liten stad. När han kommer ut på andra sidan ser han bara mötande bilar. Körfältet framför honom ligger helt tomt. Han gasar till och lämnar ansamlingen raggare och sporadiska galningar bakom sig, vid sidan ser han hur den mötande bilkön blir suddigare ju fortare han kör. Frank Fernando är glad över att komma därifrån, slippa se all denna likriktning och föråldrad ungdomlighet. Han känner att han är bättre än alla dessa människor. Frank Fernandos intressen är i alla fall verkliga, intressanta och innehållsrika.
Han börjar rabbla för sig själv vad han är intresserad av. En kort stund senare tystnar han och faktiskt skäms lite. Det verkar som att han i stort sett är intresserad av samma sak som raggarna: att knulla, transportera sig till nya platser och lyssna på musik. Fan också, då kanske han inte är så mycket bättre än dem. Nåja, han har ju i alla fall tak på bilen.
fredag 25 juli 2008
Så söt när hon sover
Ibland sover hon så djupt att hon inte hör sopbilen tömma sopor på gården, trots att fönstret är öppet. Ibland snarkar hon, lite lätt som en älva, inte så att det stör. Oftast sover hon naken.
'Hörde du sopbilen?' frågar Frank Fernando när hon vaknar. Hon skakar på huvudet och ler.
Ibland på natten vaknar Frank Fernando och ställer sig upp, går till fönstret. När han tittar tillbaka på henne ser han hur täcket sakta guppar av hennes andning. Ögonen är så stängda. Skulle inte gå att öppna med kofot.
Ibland ser Frank Fernando färdigt filmen själv. Mot sitt bröst känner han ett tungt huvud vila. 'Kom så går vi och lägger oss' säger han till eftertexterna.
'Gillade du också slutet' säger hon.
Ibland vaknar hon inte ens av väckarklockan.
'Hörde du sopbilen?' frågar Frank Fernando när hon vaknar. Hon skakar på huvudet och ler.
Ibland på natten vaknar Frank Fernando och ställer sig upp, går till fönstret. När han tittar tillbaka på henne ser han hur täcket sakta guppar av hennes andning. Ögonen är så stängda. Skulle inte gå att öppna med kofot.
Ibland ser Frank Fernando färdigt filmen själv. Mot sitt bröst känner han ett tungt huvud vila. 'Kom så går vi och lägger oss' säger han till eftertexterna.
'Gillade du också slutet' säger hon.
Ibland vaknar hon inte ens av väckarklockan.
Festivalsommar från the office
Nya stolpar ska ställas upp vid skrivborden på Frank Fernandos arbetsplats, stolpar som sammanfogar alla de sladdar som hänger ner från datorer, lampor och elektriska pennvässare. Frank Fernando visar var han vill att stolparna ska stå för en krum hantverkare med tunna läppar. Med ena handen gestikulerar han i luften.
’Omöjligt’ säger hantverkaren.
’Vad menar du omöjligt?’ frågar Frank Fernando.
’Du kan inte ha stolparna där, de måste stå här’ svarar hantverkaren och pekar på ett ställe mitt på golvet. Frank Fernando skakar på huvudet, ställs stolparna där blir det ingen förbättring från tidigare, sladdarna måste då ändå dras en bit över golvet för att nå stolpen. ’Varför inte?’ väser han.
’Stolparna ska stå här.’ Den krumme hantverkaren vänder sig om och börjar dra med baksidan av hammaren i en bit eltejp som sitter fast i golvet, diskussionen avslutad. Ingenting Frank Fernando säger verkar kunna inverka på något sätt stolparnas position, hantverkarens kroppsspråk är tydligt. Han lägger en hand på hantverkarens axel, hantverkaren stannar upp. Hela kroppen fryser till. Så vänder han sig mot Frank Fernando och kliar sig med hammaren över den orakade kinden. ’Vad vill du?’ Orden kommer från långt bak i hantverkarens gom.
’Jag vill ha stolparna bredvid borden, inte mitt på golvet.’
’Stolparna ska stå här’ nästan skriker hantverkaren. Med en smäll faller hammaren i golvet, han drar upp byxorna i linningen och spottar brun saliv över axeln. Så tar han sats för sitt bästa, och enda, argument: ’annars börjar det brinna.’
Vad svarar man på det?
Imorgon börjar Frank Fernando sin semester. Redan efter lunch tänker han ta sin röda Peugeot och köra till Östersund och Lizzie, bort från hantverkare med tunna läppar, beslut om stolpars placering, papercuts och att lägga papper i en hög för åtgärd senare. På många sätt har de senaste två åren har varit som ett exceptionellt långt avsnitt ur the Office. På Frank Fernandos kontor finns några Gareth Keenan, nog är likheten ganska slående om man tittar på dem under lupp. Dawn Tinsleys finns det hur många som helst. Kanske påminner Frank Fernando själv om Tim Canterbury. Eller den där store autistiske lufsen.
Hantverkaren skulle säkert säga att han är som David Brent. Men han har sannolikt aldrig sett the Office, så risken är ändå minimal.
Frank Fernando vänder hantverkaren ryggen och går några steg, trygg i att morgondagen kommer att ge vila och ro. Om nu stolparna måste stå mitt på golvet ligger det utanför Frank Fernandos kontroll. Annars börjar det brinna. Hantverkaren låter som en domedagspräst.
Det kommer att bli festivalsommar. Så fort Frank Fernando kommer ut från kontorets portar ska han ta på sig slimmade jeans, t-shirt med tryck och bara vänta. Vänta på Storsjöyran och Way Out West. Vänta på Neil Young, Flaming Lips, Håkan Hellström, Grindermen och Sonic Youth. Vänta på Broder Daniels sista spelning någonsin.
Det kommer att bli en bra sommar.
Hantverkaren tar upp hammaren och börjar slå på en av stolparna. Så här på avstånd är det svårt att avgöra exakt varför. Frank Fernando lämnar honom. ’Jävla gubbe’ mumlar han. ’Imorgon slipper jag se dig. Imorgon slipper jag allt det här. I tre jävla veckor.’
I väntan på konserterna ska han dricka vitt vin och lösa korsord. Frank Fernando är som en gammal tant, men ibland är det gott att vara just det.
’Omöjligt’ säger hantverkaren.
’Vad menar du omöjligt?’ frågar Frank Fernando.
’Du kan inte ha stolparna där, de måste stå här’ svarar hantverkaren och pekar på ett ställe mitt på golvet. Frank Fernando skakar på huvudet, ställs stolparna där blir det ingen förbättring från tidigare, sladdarna måste då ändå dras en bit över golvet för att nå stolpen. ’Varför inte?’ väser han.
’Stolparna ska stå här.’ Den krumme hantverkaren vänder sig om och börjar dra med baksidan av hammaren i en bit eltejp som sitter fast i golvet, diskussionen avslutad. Ingenting Frank Fernando säger verkar kunna inverka på något sätt stolparnas position, hantverkarens kroppsspråk är tydligt. Han lägger en hand på hantverkarens axel, hantverkaren stannar upp. Hela kroppen fryser till. Så vänder han sig mot Frank Fernando och kliar sig med hammaren över den orakade kinden. ’Vad vill du?’ Orden kommer från långt bak i hantverkarens gom.
’Jag vill ha stolparna bredvid borden, inte mitt på golvet.’
’Stolparna ska stå här’ nästan skriker hantverkaren. Med en smäll faller hammaren i golvet, han drar upp byxorna i linningen och spottar brun saliv över axeln. Så tar han sats för sitt bästa, och enda, argument: ’annars börjar det brinna.’
Vad svarar man på det?
Imorgon börjar Frank Fernando sin semester. Redan efter lunch tänker han ta sin röda Peugeot och köra till Östersund och Lizzie, bort från hantverkare med tunna läppar, beslut om stolpars placering, papercuts och att lägga papper i en hög för åtgärd senare. På många sätt har de senaste två åren har varit som ett exceptionellt långt avsnitt ur the Office. På Frank Fernandos kontor finns några Gareth Keenan, nog är likheten ganska slående om man tittar på dem under lupp. Dawn Tinsleys finns det hur många som helst. Kanske påminner Frank Fernando själv om Tim Canterbury. Eller den där store autistiske lufsen.
Hantverkaren skulle säkert säga att han är som David Brent. Men han har sannolikt aldrig sett the Office, så risken är ändå minimal.
Frank Fernando vänder hantverkaren ryggen och går några steg, trygg i att morgondagen kommer att ge vila och ro. Om nu stolparna måste stå mitt på golvet ligger det utanför Frank Fernandos kontroll. Annars börjar det brinna. Hantverkaren låter som en domedagspräst.
Det kommer att bli festivalsommar. Så fort Frank Fernando kommer ut från kontorets portar ska han ta på sig slimmade jeans, t-shirt med tryck och bara vänta. Vänta på Storsjöyran och Way Out West. Vänta på Neil Young, Flaming Lips, Håkan Hellström, Grindermen och Sonic Youth. Vänta på Broder Daniels sista spelning någonsin.
Det kommer att bli en bra sommar.
Hantverkaren tar upp hammaren och börjar slå på en av stolparna. Så här på avstånd är det svårt att avgöra exakt varför. Frank Fernando lämnar honom. ’Jävla gubbe’ mumlar han. ’Imorgon slipper jag se dig. Imorgon slipper jag allt det här. I tre jävla veckor.’
I väntan på konserterna ska han dricka vitt vin och lösa korsord. Frank Fernando är som en gammal tant, men ibland är det gott att vara just det.
onsdag 23 juli 2008
Ingen bra natt att vara vaken
Han somnar lugn utan förväntan. Ögonlocken är som ålar som halt ringlar förbi muskelfästena, det sista han minns är en kvävd gäspning och ljudet av en bok som träffar golvet. En sista muskelryckning i benen och han faller.
Sömnen är tom. En nyspilld säck säd.
När han vaknar är det mörkt. Han ser sig omkring, vet att det är mitt i natten, vet att det var någonting som väckte honom. Det är mörkt, mörkare än vad det borde vara. Han går till fönstret, sätter händerna mot rutan och andas. Mörker. Totalt mörker.
I hörnet vid soffan står en lampa som han inte hann släcka innan han somnade. Den lyser, men den lyser inte upp. Fingrarna glider över sladden till strömbrytaren, trycker till. Det hörs ett knäpp, men det blir ingen skillnad.
Det här är inget strömavbrott. Han vet att lampan lyste, bara det att den saknade ljus. Från gatan glittrar lampor i vattenpussar, utan att reflektera något sken, på andra sidan gatan sitter grannen och läser under en lampas sken. Skenet finns där, inte här.
’Det här är ingen bra natt att vara vaken.’
Han vänder sig, ingen där. Famlande tar han sig till sängen, drar täcket över huvudet alldeles rädd. Till och med magen darrar. Ögonlocken sitter fast i gummiband, går inte att sluta. Ögonvitan omsluter hela iris.
Människor som gnager tänder i skräck riskerar att de är nednötta till morgonen.
Sömnen är tom. En nyspilld säck säd.
När han vaknar är det mörkt. Han ser sig omkring, vet att det är mitt i natten, vet att det var någonting som väckte honom. Det är mörkt, mörkare än vad det borde vara. Han går till fönstret, sätter händerna mot rutan och andas. Mörker. Totalt mörker.
I hörnet vid soffan står en lampa som han inte hann släcka innan han somnade. Den lyser, men den lyser inte upp. Fingrarna glider över sladden till strömbrytaren, trycker till. Det hörs ett knäpp, men det blir ingen skillnad.
Det här är inget strömavbrott. Han vet att lampan lyste, bara det att den saknade ljus. Från gatan glittrar lampor i vattenpussar, utan att reflektera något sken, på andra sidan gatan sitter grannen och läser under en lampas sken. Skenet finns där, inte här.
’Det här är ingen bra natt att vara vaken.’
Han vänder sig, ingen där. Famlande tar han sig till sängen, drar täcket över huvudet alldeles rädd. Till och med magen darrar. Ögonlocken sitter fast i gummiband, går inte att sluta. Ögonvitan omsluter hela iris.
Människor som gnager tänder i skräck riskerar att de är nednötta till morgonen.
måndag 21 juli 2008
En egenskap fattigare
Frank Fernando kan inte längre vissla. Ja, det är sant. Denna defekt i hans annars fullt fungerande köttsliga motorik uppdagades när han körde genom natten till Östersund för drygt två veckor sedan. Han började vissla till Papa Dee på P3 Rytm, med kroppen i sakta gung. Stereon var på så högt att han först inte hörde hur det inte kom något ljud, men en känsla av ofullkomlighet slog honom. Han sänkte volymen och insåg att det bara kom saliv och ett sprakande missljud ur den putande munnen.
Flera mil, säkert tio, försökte han få fram ljud på alla möjliga sätt, till slut var han så yr i brist på luft att han var tvungen att sluta. Vid bilkörning är det så viktigt att vara vid sina sinnens fulla bruk. Då och då har han försökt igen, utan resultat. Sedan bilfärden har han inte lyckats att vissla ens en gång.
Om man ska tappa en färdighet är kanske visslingen ett av förstahandsvalen – hur ofta använder man visslingsförmågan till någonting överhuvudtaget? – men det är just någonting med att tappa färdigheter som bekymrar. Vad kommer att komma härnäst? Han testar att busvissla, det går lika bra som någonsin förr. Han klappar händerna, det går bra det också. Han dansar, det är snyggt, lite sådär Travolta-svängigt med en grym höftvickning mot slutet som avslutas med ett finger rakt upp i himlen och ett sällan skådat djup i blicken.
Ludwig Wittgenstein, en filosof från förr, kunde vissla långa klassiska stycken utan paus. Det visar på en inte bara fantastisk förmåga att memorera melodier, utan också på en stor fallenhet i att vissla. Som kafésnöre i de sena tonåren brukade Frank Fernando låtsas läsa hans tunna, men ack så komplicerade, Tractatus Logico-philosophicus, självklart för att imponera på översminkade flickor med svart hår och kofta, eller bara för att kunna brista ut i ett ’jaså, men jag läser Wittgenstein.’ Då var han avundsjuk på någon med ett så knivskarpt intellekt – antog han i alla fall, han kom inte så många sidor – men nu kommer han tvingas fundera hur gubben gjorde för att kunna vissla.
Det är inte nederlaget att inte längre kunna göra någonting så simpelt som oroar honom. Att aldrig mer kunna vissla bekommer honom faktiskt knappt alls, om det ens är fallet – det värsta är väl att han kommer att få nynna till inledningen till Wind of changes i framtiden. Men att förlora en egenskap som funnits där sedan svajiga barnsben är otäckt. Som en lättare form av afasi. Det är ju så självklart att kunna vissla, alla kan ju det, alla gör det; Mikael Ramel visslar när han uppträder inför barn, hemmafruar visslar fram sin känsla av litenhet, Gud visslade säkert när han vilade den sjunde dagen.
Men tänk om det kommer mer. Tänk om andra egenskaper följer visslingen till glömska. Frank Fernando tittar ner på sina ben, sin kropp, sin penis. Han tänker på sitt tal, sin sångröst, sina tankar. Allt är små delar av den helhet som heter Frank Fernando, tillsammans bildar de ett himmelrike av härlighet, utan bara någon eller några av dem blir det ett palats av stoft. Visslingen kanske bara vittrar hörnen, men tar man bort höftvickningarna ruttnar hela stambygget.
Frank Fernando tar på sig den tuffa minen. ’Vissla, ha, det gjorde jag förr’ kommer han att säga nästa gång Wind of Changes spelas. Allt det andra han kan måste han nu öva på varje dag. Dels för att inte glömma bort det, som han gjort med visslandet, dels för att vara spot on om de försvinner.
Flera mil, säkert tio, försökte han få fram ljud på alla möjliga sätt, till slut var han så yr i brist på luft att han var tvungen att sluta. Vid bilkörning är det så viktigt att vara vid sina sinnens fulla bruk. Då och då har han försökt igen, utan resultat. Sedan bilfärden har han inte lyckats att vissla ens en gång.
Om man ska tappa en färdighet är kanske visslingen ett av förstahandsvalen – hur ofta använder man visslingsförmågan till någonting överhuvudtaget? – men det är just någonting med att tappa färdigheter som bekymrar. Vad kommer att komma härnäst? Han testar att busvissla, det går lika bra som någonsin förr. Han klappar händerna, det går bra det också. Han dansar, det är snyggt, lite sådär Travolta-svängigt med en grym höftvickning mot slutet som avslutas med ett finger rakt upp i himlen och ett sällan skådat djup i blicken.
Ludwig Wittgenstein, en filosof från förr, kunde vissla långa klassiska stycken utan paus. Det visar på en inte bara fantastisk förmåga att memorera melodier, utan också på en stor fallenhet i att vissla. Som kafésnöre i de sena tonåren brukade Frank Fernando låtsas läsa hans tunna, men ack så komplicerade, Tractatus Logico-philosophicus, självklart för att imponera på översminkade flickor med svart hår och kofta, eller bara för att kunna brista ut i ett ’jaså, men jag läser Wittgenstein.’ Då var han avundsjuk på någon med ett så knivskarpt intellekt – antog han i alla fall, han kom inte så många sidor – men nu kommer han tvingas fundera hur gubben gjorde för att kunna vissla.
Det är inte nederlaget att inte längre kunna göra någonting så simpelt som oroar honom. Att aldrig mer kunna vissla bekommer honom faktiskt knappt alls, om det ens är fallet – det värsta är väl att han kommer att få nynna till inledningen till Wind of changes i framtiden. Men att förlora en egenskap som funnits där sedan svajiga barnsben är otäckt. Som en lättare form av afasi. Det är ju så självklart att kunna vissla, alla kan ju det, alla gör det; Mikael Ramel visslar när han uppträder inför barn, hemmafruar visslar fram sin känsla av litenhet, Gud visslade säkert när han vilade den sjunde dagen.
Men tänk om det kommer mer. Tänk om andra egenskaper följer visslingen till glömska. Frank Fernando tittar ner på sina ben, sin kropp, sin penis. Han tänker på sitt tal, sin sångröst, sina tankar. Allt är små delar av den helhet som heter Frank Fernando, tillsammans bildar de ett himmelrike av härlighet, utan bara någon eller några av dem blir det ett palats av stoft. Visslingen kanske bara vittrar hörnen, men tar man bort höftvickningarna ruttnar hela stambygget.
Frank Fernando tar på sig den tuffa minen. ’Vissla, ha, det gjorde jag förr’ kommer han att säga nästa gång Wind of Changes spelas. Allt det andra han kan måste han nu öva på varje dag. Dels för att inte glömma bort det, som han gjort med visslandet, dels för att vara spot on om de försvinner.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
