Att trivas med eller älska

Solen skiner och Frank Fernando har redan druckit tre öl. Det är trettioårsfest utan småbarn och de skulle komma dit tidig eftermiddag för att festen mindre plötsligt ska ta slut. Oset från grillen omfamnar sporadiska hurrarop, det doftar av red hot chorizo och haloumi, någon har med sig bladpersilja. Efter en genomförd tipspromenad i racerfart är han lite svettig. Han står i skuggan och berättar om sig själv för en designer och en socionom, två lika omaka som kompletterande småbarnsföräldrar som fullkomligen lyser av glädje över att få vara på fest utan sin lille krabat. De kraxar och skålar och sjunger i varje konstpaus.

’Jag vaknar varje morgon fylld av energi och glädje för att gå till jobbet’ svarar designern på halvstuds när Frank Fernando frågar om hans yrkesliv. ’Jag känner mig så lyckligt lottad som kan känna att jag har hamnat rätt, att jag faktiskt får hålla på med det jag älskar.’

Avundsjukenålen sticker till Frank Fernando så att han nästan tappar ölen i marken. Inte den ogina nålen som inte unnar andra människor lycka och professionell välgång, utan den som skoningslöst ristar in så där vill jag också ha det i huden så att det rinner blod. Hur ska han göra för att få uppleva designerns eufori över sin vardag? Ska han säga upp sig och bli bagare? Och vad händer då med tryggheten? Är det inte så att han egentligen också trivs ganska bra på sin arbetsplats, det är bara det att han inte vaknar före klockan ringer och springer till jobbet med händerna i luften för att prisa Gud?

Men det är en skillnad mellan att trivas med och att älska. Den saken är klar.

’Men Frank Fernando, du blöder ju på armen’ säger socionomen i affekt.

’Jag vet, men det är ingenting att bry sig om’ svarar Frank Fernando och döljer de inristade bokstäverna med tröjärmen. ’Det kommer gå över snart.’

De byter samtalsämne och dricker mer öl. Frank Fernando bryr sig inte om att det kliar över hela armen, ännu har inget blod trängt igenom tröjärmen. Festen når sitt crescendo med en ja må han leva i olika tonarter och ett tårfyllt tack så mycket snälla ni. Sedan går de tillsammans in i dimman. Designern och socionomen suddas ut i kanterna och visst är tårta och rödvin en gastronomisk sensation, borde man äta oftare.

Trots att festen började så tidigt blir de chockade när klockan redan har blivit så mycket att det är dags att avsluta den. Någon kör hem Frank Fernando. Från baksätet räknar han de förbipasserande träden. Sjuttioåtta stycken. Han stapplar in genom porten och upp i lägenheten, glömmer bort att dricka vatten. Tänk om någon kunde vara här och bädda ner honom varsamt. Kyssa honom på pannan och säga god natt lilla du.

På natten drömmer Frank Fernando att han springer över stan i för små högklackade pumps med en tonfiskpizza i handen. Någon videofilmar honom med sin kamera och skrattar rått – kommer det att läggas upp på Youtube? Underligt hur levande drömmar kan vara när man lägger sig onykter. Han vaknar i ett töcken alldeles för tidigt. Utan att kunna somna om förstås, det ligger i bakfyllans karaktär.

Det enda som hjälper är ett glas vatten, fosterställning och Alice in Chains Jar of Flies. Världens bästa bakfylleplatta. Han tänker tillbaka på samtalet med designern. Undrar om Frank Fernando också kommer att få älska istället för trivas med en dag. Bakfyllan säger motsatsen.