Blåsa ärtrör

I Sydamerika har man hittat en helt ny indianstam. När de ser helikoptern som dånar i skyn skjuter de pilar mot den. Där står de alldeles nakna och utsatta med bara ärtpistoler mot våra kalashnikov. På bilden ser man hur desperation lyser i deras ögon. Inte så konstigt, en metallfågel från himlen filmar dem och sprider deras existens till tabloidpressen över hela världen. Klart de är oroade. Men deras ärtpistoler gör ingen skada. Istället får de sina fem minuter i rampljuset. Kanske en film på Cannes.

På radio uttalar sig en indianexpert om deras sexvanor. Det är inte alls ovanligt att en kvinna har flera män eller att en man har flera kvinnor. De hyllar sexualiteten och befruktningen. Hur nu han kan veta det om stammen inte är upptäckt förrän nu?

På Grönland våldtas flest människor per capita. Vilket jävla ställe. Att vara fjorton där är ingen lek. Nyutsprungen som en ros och redan vissen. Frank Fernando tror det knappt, men nästan hälften av invånarna har vid minst ett tillfälle blivit våldtagna. De har samma ratio alkoholister som ursprungsbefolkningen på Nya Zeeland. Att växa upp där måste vara en katt och råtta-lek mellan illasinnade kukar och hembränt vin, ingen kan vinna oavsett vad som händer. Kanske blir det också en film på Cannes.

Frank Fernandos händer har kvar en lukt av Lizzie. Hon är i en annan stad och kvar i samma stad. Italien har förlorat sin första match med tre mot noll. Imorgon är det tisdag och bara ännu en ny dag. Frank Fernando ser fram emot helgen och fest. Men är det inte så att om man bara lever för helgen så lever man bara en femtedel av sitt liv? Eller två sjundedelar?

Hursomhelst är det galet. En obestridlig längtan att ta på sig tangashorts och giftpilshölster griper tag i Frank Fernando. Tänk att leva i djungeln och aldrig behöva ta helg. Att få känna att varje dag är en dag för överlevnad och att allt man gör är för att överleva. Då kan de komma med helikoptrar och röda mattor. Frank Fernando skulle bara ta sitt ärtrör och skjuta pilar doppade i gift.

Men Frank Fernando känner ändå en djuplodande lycka över att inte vara uppväxt på Grönland. Det finns alltid någonting som är värre.

Från soffan hörs snarkningar från Wayne Coyne. Frank Fernando rullar ihop ett papper och skjuter iväg små pappersbitar mot honom. När de träffar grymtar han till. Han tar av sig till underkläderna och dansar en krigsdans över matsalsgolvet. Med munnen gör han trumljud som håller takten. Han tappar papperet som han använt som ärtrör, det rullar upp sig själv och dalar sakta mot golvet. Skulle han haft perfekt hörsel skulle han hört det träffa linoleumet.