Död åt M. Night Shyamalan

Grannen spelar Sonic Youth på hög volym. Sommarvinden tar tag i Frank Fernandos konjakskupa och det skvalpar. En känsla infinner sig av att vilja låta håret växa och ta på sig en rutig skjorta, för det var så man gjorde då, skaka lite på skalpen och bara hänga med. Sonic Youth var då. Precis som så mycket annat.

Då såg Frank Fernando en film som hette Sjätte sinnet. Med popcorn över bröstet och en flicka fastnaglad i handen satt han i mörkret och bet på den lediga handens naglar. Den lille pojkens framfart och, kanske, Bruce Willis karaktär byggde en historia både innovativ och galet ny. När Frank Fernando kom ut från biosalongen släppte han flickans hand, tände en cigarett och sa ’det här var coolt.’ Bruce Willis visade sig vara ett spöke och den lilla pojken blev känd. Flickan höll med Frank Fernando och plockade ett popcorn från hans tröja.

Sjätte sinnet var nytänkande. Hela världen viskade I see dead people som en man och blev skrämda bara av att se nästa människa, t-shirtar trycktes och regissören M. Night Shyamalan började dyka upp på de röda mattorna med händerna kupade runt brösten på den ena fotomodellen efter den andra. Därför har Frank Fernando förväntningar när han går på bio för att se the Happening, Shyamalans nya rulle.

Lamporna släcks och den rödklädde boigrafvärden lämnar salongen. Frank Fernando tar en kludd popcorn i munnen och lutar sig tillbaka, Lizzie lutar sig mot honom. Deras händer kupas. Det här kan bara bli bra, tänker han. Och visst börjar det bra.

Central park. Två snygga tjejer sitter och diskuterar en bok på en parkbänk. Plötsligt stannar alla människor kring dem upp, står bara och stirrar tomt framför sig. Så drar den ena tjejen upp en penna från sin prada-väska, trycker in den i strupen och hostar till. Människorna i Central park börjar begå självmord en efter en.

Så mysigt. Efter den inledningen kan man inte annat än vänta sig världens bästa film.

Det man lätt glömmer bort är att M. Night Shyamalan även regisserade en film som hette Lady in the water, där en sjöjungfru dyker upp i en swimmingpool för att undvika en rödögd och bitig varulv. En fastighetsskötare får agera hjälte i klorstinkande rör, simmande bland sjögräs som tydligen följde med den lilla sjöjungfrun och konstiga världar. Lady in the water är sannolikt världens sämsta film. Trots en fin tanke, och en början som faktiskt berör, visar sig the Happening vara ännu sämre.

Hotet, som får människor i Central park att först stanna upp och sedan begå självmord, är en genetiskt självmodifierad natur. Växterna slår sporiskt tillbaka mot mänskligheten genom att mutera till giftig gas, ta sig in i människors lungor och ta bort den del av hjärnan som säger åt dem att vara lyckliga. Gasen förs vidare genom en vind som ryter som ett lejon. Mitt i detta står Mark Wahlberg, fastlåst i ett stereotypt könsmönster, och försöker rädda sin lätt otrogna flickvän och kompisens barn. Ibland klipps zombiesplatter in. Men det blir aldrig spännande. Frank Fernando upptäcker sig heja på vinden istället för Mark. ’Ät den jäveln’ skriker han och får ett argt hyschande till svar.

Shyamalan har ett budskap med filmen, men det blir så övertydligt att det inte märks.

Frank Fernando svär för sig själv. M. Night Shyamalan borde förbjudas från att någonsin göra film. Jävla indiska gubbe. Han påminner så starkt om George Lucas, mannen som lyckades med sin Star Wars för att han inte hade budget nog att få som han ville. Hade pengarna funnits hade även Jar Jar Binks gjort det, Jabba the Hutt hade snubblat på snubbeltråd och stormtroopers hade släppt sig av rädsla för Lukes lasersvärd. Ingen hade berörts.

I år kommer Sonic Youth att spela i Göteborg. Frank Fernando ska dit. När han lämnar biosalongen hoppas han innerligt att de inte också bara var då. Som M. Night Shyamalan. Som George Lucas. Han kommer att klä sig i en t-shirt med trycket död åt nu. För så mycket var faktiskt bättre då. Med lägre budget och känsla. När det var nytt.

Kanske tar han på sig en bandana med texten död åt M. Night Shyamalan.